anhörig
Varför tar ingen ansvarig tag i dessa problem? Det är en handlingsförlamning utan dess like. Vi har ett stort systemfel i svensk sjukvård med så många politiker, tjänstemän och administrativa processer i alla 21 landsting att ingen kan se skogen för alla träd. Denna koloss på lerfötter kostar pengar, ändå uppnås inte sjukvårdens syfte att bota, vårda och lindra våra sjuka eftersom personalen inte ges förutsättningar att utföra ett bra arbete.
Varför är jag så upprörd?
Min mammas historia är en i raden av historier, men skiljer sig nog ändå på något sätt – mamma har turen att ha kvar lite pengar på sitt sparkonto, hon har anhöriga som är medicinskt kunniga och som jagar runt i vården och hon har vänner inom vården som ställer upp utanför sin ordinarie arbetstid.
Erbjöd inga tider
Viktnedgång och en icke fungerande mage gjorde att mamma sökte sin vårdcentral, men de hade inga tider att erbjuda. Så vi beslutade att gå den privata vägen. Dagen efter fick hon träffa en specialist på Carlanderska och genomgå de undersökningar som behövdes med datortomografi (CT). Snabbt konstaterandes en tumör i grovtarmen. Ett antal tusen kronor fattigare var hon nybliven cancerpatient, men ändå glad över snabbt och professionellt omhändertagande trots detta svåra besked.
Direkt remiss till gastrokirurgin på Östra sjukhuset som fungerade utmärkt. Dock upptäcktes efter operation att primärtumören fanns på annan plats och ärendet gick vidare till onkologen på Sahlgrenska. Veckor av kontakt med denna onkologklinik är en sorglig historia. Resurserna på kliniken understiger vida efterfrågan inom onkologin. Personalen räcker inte till och rutiner uppfyller inte patienternas behov vid en så svår sjukdom och livskris som cancer innebär.
Ordna egen tid på röntgen
Innan start med cellgifter visade det sig att det inte fanns någon aktuell bukröntgen att ha som jämförelse efter behandlingen. Av resursbrist gick detta inte att lösa, så återigen fick vi köra mamma till Carlanderska och ordna egen tid på röntgen. Mamma betalade igen ur egen ficka för att sedan åka tillbaka till Sahlgrenska med bildsvar.
Denna innan cancern fullt friska 84-åring drabbas snart av biverkningar av cellgifterna och får åka in akut en kväll till Östra med andningssvårigheter. Efter en natt på akuten påvisas vätska i lungsäckarna, låg halt av vita blodkroppar och hjärtsvikt.
När en nära vän som är hjärtläkare påtalar att hon bör få ett ultraljud för att få en ordentlig hjärtstatus som tillsammans med andra värden ska ligga till grund för beslut om nästa cellgiftbehandling överhuvudtaget kan tas, är det stopp på onkologen. Läkare har inte tid att ringa mig och sköterska meddelar att de inte kan ta ansvar för att skicka mamma till kardiologen – ”vi tar bara hand om cancern” – inte hela cancerpatienten, konstaterar jag.
I stället blir denna av cellgifterna sjuka dam hänvisad till sin vårdcentral. Kan ni som fortfarande läser detta förstå den ilska och ledsamhet som infinner sig när denna ganska sjuka 84-åring ska behöva sitta och ringa sin vårdcentral och berätta hela historien för att bli remitterad till kardiolog?
Tog åter saken i egna händer
Som frustrerad anhörig tog jag återigen saken i egna händer och ordnar omedelbart en tid hos privat hjärtspecialist, som med ultraljud konstaterar att mamma har en påtaglig hjärtsvikt till följd av cellgifterna. Tusentals kronor fattigare ska mamma ta med sig detta utlåtande till sin vårdcentral och onkolog. Ultraljudet var alarmerande, så tid till kardiolog skulle ordnas från vårdcentralen, men ännu har hon inte fått träffa en kardiolog.
Tack vare vår underbara vän och kardiolog som arbetar på annan ort har vi lyckats undvika inläggning på akuten då hjärtat sviktat. Men han är ju inte ansvarig läkare, utan sköter hennes medicinering på fritiden. Ska det vara så här?
Veckor av sökande efter läkare
Jag jagar vidare via telefonsvarare och sköterska på onkologen, men ingen läkare har tid att ringa. De är uppenbarligen överbelastade, så i skrivande stund har ingen läkare från onkologen hört av sig efter veckor av sökande. Kvar finns en klämd patient med livsvilja, men med stor oro och ovisshet.
Vad kostar detta förfarande? Det är en kombination av hälso- och nationalekonomiskt slöseri och inte minst en illa omhändertagen patient i livskris.
Det är sedan länge konstaterat att vi har en ojämlik vård i Sverige; du får olika vård beroende på var du bor. I dag styrs vården av 21 olika landsting, 21 små ”kungadömen” med egen styrning, administration och processer, läkemedelskommittéer etcetera. Detta kostar pengar! Hur kan vårt lilla land Sverige med knappt tio miljoner invånare fortfarande ha denna vårdstruktur? Vi behöver inte öka skattetrycket för att få en bra sjukvård – vi behöver reformera vårdorganisationen. Varför händer inget?
Genom att ta bort lager på lager av onödig byråkrati kan resurser frisättas till sjukvårds- och hälsoarbetet. Det decentraliserade systemet av kostnader slår i dag helt tokigt. Då ekonomin är pressad på kliniken rationaliseras utredning och behandling och risken är stor att det billigaste förfarande väljs med en patient. När dock samma patient måste konsumera mer vårdresurser på annan plats i systemet på grund av snål insats spelar detta ingen roll för den ursprungliga vårdgivaren – det drabbade ju inte dennes budget. Men den onödiga extra kostnaden belastar en annan enhet och till slut oss alla – vården är ju skattefinansierad. Och vilket lidande för patienten.
Vilken sjukvård vill du ha?
Har du läst hela min artikel och blir engagerad – reagera då! Det kan vara din anhörig som drabbas nästa gång, eller du och jag. Vilken sjukvård vill du ha? Du som är politiskt aktiv – vad gör du? Och andra patienter som drabbas av liknande händelser som mamma, som inte har pengar på kontot eller påstridiga anhöriga, hur misshandlade blir de? Vi har en orättvis vård.
Jag och mina andra syskon fortsätter skrika för mammas skull – några hör, andra inte. Kampen fortsätter för ett värdigt liv för henne. Vem lyssnar och reagerar?
Anna Rundcrantz
anhörig