Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mer pengar i socialvården löser inte allt

Att hjälpa samhällets utsatta handlar inte bara om att tillföra mer resurser. Mycket tyder på att de resurser som redan finns inte används på rätt sätt, skriver Tove Karlsson, författare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Alla barn har det inte lika bra. Vissa är rika och andra är fattiga. Vissa växer upp med två föräldrar, andra bara med en. Många växer upp med föräldrar som missbrukar något, som har någon form av psykisk ohälsa, som bråkar för mycket eller som har allmänt dålig koll på läget.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Detta är givetvis djupt orättvist. Vårt samhälle lägger också stora resurser på att hjälpa de sämre lottade barnen. En stor del av dessa resurser läggs på att placera barn i fosterhem.

Under de senaste 15 åren har antalet fosterhemsplaceringar fördubblats till en kostnad på mångmiljardbelopp årligen.

Under de senaste 15 åren har antalet fosterhemsplaceringar fördubblats till en kostnad på mångmiljardbelopp årligen. Av dem som är barn i dag, kan drygt sex procent förvänta sig att placeras på fosterhem eller HVB-hem vid minst ett tillfälle under sin uppväxt.

Har denna massiva ökning av fosterhemsplaceringar lett till en mer jämlik barndom? Årtionden av forskning tyder starkt på motsatsen. Den säger att barn som växer upp som fosterbarn löper betydligt större risk att bli outbildade, fattiga och sjuka när de blir vuxna, jämfört med barn från liknande bakgrund som har fått stanna hos sina föräldrar.

Det är så illa att Unicef i en rapport har konstaterat att det genomsnittliga fosterbarnet troligtvis fått det sämre av att fosterhemsplaceras.

Även under tiden i samhällsvård löper barnen betydligt högre risk att dö i sjukdomar och olyckor, de får usla betyg i skolan och deras risk för att bli tonårsföräldrar är många gånger högre än för genomsnittsbarnet. Detta gäller även barn som har placerats så tidigt att samhället i princip har haft hela deras uppväxt på sig att ge dem goda förutsättningar i livet. Det är så illa att Unicef i en rapport har konstaterat att det genomsnittliga fosterbarnet troligtvis fått det sämre av att fosterhemsplaceras.

Att det går riktigt illa för många fosterbarn betyder givetvis inte att vi ska sluta hjälpa utsatta barn.

Att det går riktigt illa för många fosterbarn betyder givetvis inte att vi ska sluta hjälpa utsatta barn. Men det borde betyda att vi börjar fundera på vad som faktiskt hjälper och vad som inte hjälper – eller i värsta fall bara gör saker värre. Inom socialt arbete har det länge funnits en idé om att allt kan lösas med mer pengar och att verksamheten alltid behöver mer resurser. Verkligheten är inte så enkel.

Som exemplet med fosterbarnen visar så läggs det mycket stora summor på insatser som inte gör något bättre. Många socialarbetare gör ett fantastiskt jobb under svåra förhållanden, men kanske är det inte mer resurser de behöver så mycket som bättre kunskap om vilka insatser som faktiskt gör nytta.

Tove Karlsson

författare till boken ”Makten över barnen”