Mediernas bevakning av klimatfrågan präglades länge av ”ups and downs” och pendlande mellan fullt fokus och stiltje. Men dalarna har hela tiden blivit mindre djupa, och numera verkar det som att klimatfrågan överlever på allt fler redaktioners nyhetsagendor. Bara under det senaste året har mycket hänt.
Trots viss medieskugga under valhösten har exempelvis uppmärksammandet av klimatfrågan inom kulturjournalistiken (DN med flera), fokuset på extremväder och klimat (skogsbränderna) och individers aktivism (Greta Thunberg), samt enskilda satsningar som Sydsvenskans projekt, bidragit till att göra klimatfrågan till allas nyhet snarare än ett specialintresse. Och inom branschen har frågor som ”Tar ditt medieföretag klimatfrågan på allvar?” (Medievärlden 3/9–18) börjat diskuteras.
Det går för långsamt
Det är viktigt att även medierna nu ”ställer om”. Men trots att många bra saker redan görs, så går det för sakta. Enligt Klimatpolitiska rådet, som presenterade sin årsrapport för ett tag sedan, måste Sveriges samlade klimatarbete växla upp från nuvarande en procent per år-tempo till fem till åtta procent per år-tempo i reducerade utsläpp för att uppsatta klimatmål ska kunna hållas. Behovet av en sådan tempoökning borde inte bara beröra energisektorn och jordbruket, utan även medierna. Och då åsyftas inte i första hand de materiella utsläppen (papper, tryck, transporter) utan själva journalistikens (språkliga) CO2-halter.
I den bästa av världar borde medieföretagen själva förstå att klimatet är här för att stanna
Vad mer kan göras? Gamla och ohållbara rutiner tenderar att leva vidare och till och med frodas på sina håll, ofta sida vid sida med inslag om elbilar, matsvinn och grön turism, vilket skapar intryck av parallella världar. En accelererad klimatomställning kräver därför att man ser över det som kan kallas för fossil-baserade nyheter. Alla de fall – och de är många – där mänskliga handlingar (traditioner, event, möten, projekt, med mera) bevakas av journalistiken men där de koldioxidutsläpp som handlingarna orsakar, lämnas därhän av journalisterna.
Utsläppsstinn informationssnutt
Okritisk bevakning av Black Friday är standardexemplet, men viktigt att uppmärksamma är även olika typer av mikronyheter där ett klimatperspektiv fortfarande kan kännas som malplacerat, som Sibir Novosibirsk-Jokerit 5–4, resultatet från en hockeymatch i KHL, en informationssnutt som aldrig hade varit möjlig utan betydande utsläpp (matchen innebär 8 500 km flygresa för det finska bortalaget).
Samma sak med ekonomisk diskurs där ohållbar tillväxt gömmer sig i den sedvanliga redovisningen av börsdata (H&M B. +12,34. 158,94 och så vidare). Här bör medierna omgående finna ett nytt sätt att kategorisera och presentera data.
Här har således medierna en enormt viktig roll att utveckla ett ”förnybart språk” som gör klimat till ett mycket mer integrerat och naturligt inslag i många olika typer av medieinnehåll.
Det handlar alltså om all fossilintensiv diskurs som ligger inbäddad i rapportering som oftast inte har klimat som huvudvinkel och där journalistisk ”business as usual” fortfarande dominerar. Att göra något åt detta, som att komplettera varje reportage om byggprojekt med faktarutor – exakt så här mycket utsläpp genererade bygget av höghuset X – skulle av vissa uppfattas som klimatideologi in absurdum, som beställt av miljörörelsen, men avsaknaden av sådana data i det vardagliga medieflödet bör ses som precis lika värdeladdat.
Här har således medierna en enormt viktig roll att utveckla ett ”förnybart språk” som gör klimat till ett mycket mer integrerat och naturligt inslag i många olika typer av medieinnehåll.
I början av kunskapsprocessen
En annan utmaning är att ytterligare fördjupa kompetensen i att analysera de nya konflikter och rättvisefrågor som omställningen bidrar till. Vidare att bli än bättre på att analysera vad som gör störst planetnytta i praktiken, där olika innovationer, metoder och data ställs mot varandra. Här befinner sig hela samhället precis i början av en historiskt omvälvande kunskapsprocess där medierna kommer att behöva ta in många nya slags kompetenser.
Här befinner sig hela samhället precis i början av en historiskt omvälvande kunskapsprocess där medierna kommer att behöva ta in många nya slags kompetenser.
I den bästa av världar borde medieföretagen själva förstå att klimatet är här för att stanna. Men mot bakgrund av branschens ekonomiska bekymmer kan nya dippar, då medier börjar ägna sig åt annat, inte uteslutas. Därmed behövs även en mediepolitik för klimatet, som interagerar med den övriga svenska klimatpolitiken. Styrmedel finns till hands, som att ...
• Inrätta ett särskilt statligt stöd för kompetensutveckling och bedrivande av klimatjournalistik, möjligt att söka för kommersiella medieföretag och enskilda journalister. Om detta ska hanteras av Myndigheten för press, radio och TV, eller någon annan myndighet, bör utredas, liksom den exakta utformningen av stödformen.
• Tillföra resurser till innovationsprojekt direkt kopplat till klimat, genom förslagsvis KK-stiftelsen och Vinnova.
Lägg därtill behovet av en ny typ av ledarskap bland mediechefer och ägare, med tydligare och långsiktigt klimatfokus. En journalistikens klimatomställning, utförd med handbromsen på och utifrån principen om att ”lagom är bäst”, för att på så vis ta hänsyn till dem som tycker att det redan nu går för snabbt, är inget hållbart alternativ.
Peter Martin Berglez
professor i medie- och kommunikationsvetenskap, föreståndare för forskningsmiljön Sustainable Communication/Journalism vid Högskolan för lärande och kommunikation, Jönköping universitet