Skoldebatten har rasat den senaste tiden. Lågaffektivt bemötande har diskuterats i tv och i tidningar. Rubrikerna har avlöst varandra, den ena mer dramatisk än den andra. Det ska vara akut och tillspetsat. Klickvänligt är bra. Om man ska tro överskrifterna är lärarkåren allvarligt splittrad, vi är oroliga och vi är djupt oense. Luften måste tydligen darra av spänning och debatten måste eldas på, gärna med exempel från vardagen som är omöjliga att värja sig från.
Ju värre desto bättre
I tv-programmet Efter 5 fick jag själv frågan vad jag skulle göra om en elev spottade mig i ansiktet. I SVT:s Opinion Live pratade man om en lärare som blivit anmäld efter att ha lyft bort en elev. I Malou von Sivers program Efter 10 visas en illustration av en elev som sparkar en annan person i huvudet.
Det tycks vara oerhört viktigt med ruskiga exempel och i direktsändningens rafflande strålkastarljus finns ingen plats för nyanser eller eftertänksamhet
Det tycks vara oerhört viktigt med ruskiga exempel och i direktsändningens rafflande strålkastarljus finns ingen plats för nyanser eller eftertänksamhet ty tiden är knapp och färgskiftningar har ju en tendens att skapa balans. Och – helt ärligt – hur många klick får man av ett balanserat inslag? Inte många. Desto bättre blir det när man spetsar till, när man tvingar in folk i olika läger och berättar i skriande rubriker för lärarkåren att den är splittrad och oense. Gärna ska man också strössla med de mest extrema exemplen såsom vilt aggressiva elever, möbler som flyger och haglande spottloskor. Att detta beteende på intet sätt är representativt för gemene elev kan man naturligtvis inte ta hänsyn till. Det skulle skapa en alldeles för lam debatt. Slätstruket genererar ju som bekant inga delningar på Facebook.
Förminskar professionalitet
Det finns dock ett problem här och det är att debatter av denna typ har en tendens att kraftigt förenkla sakförhållanden. När det kommer till min och mina kollegors verklighet blir denna simplifiering allvarlig eftersom den förminskar vår professionalitet. När man framställer vår yrkeskår som strikt uppdelad i två läger där vi oresonligt tycker antingen det ena eller det andra så smutskastar man faktiskt det som är vår yrkesstolthet – den beprövade erfarenheten.
Det finns dock ett problem här och det är att debatter av denna typ har en tendens att kraftigt förenkla sakförhållanden
Det är nämligen mycket dumt att underskatta en lärares fingertoppskänsla. I vårt yrke blir man blixtsnabb på att läsa av situationer och agera därefter, ibland skäller man, ibland tar man ett steg tillbaka, ibland måste man hämta hjälp, ibland låter man det vara. Det finns ingen universallösning och jag tror inte en sekund på att lärarkåren är djupt splittrad här. Tvärtom tror jag att vi på det stora hela är hyfsat överens. Det finns ingen magisk kuckelimuckmedicin som fungerar i alla situationer.
Lågaffektivt bemötande är inte alltid lösningen men inte heller att agera i affekt. Vi lärare måste handla med erfarenheten i ryggmärgen och bedöma situationen utifrån elev och omständigheter. I de allra flesta skolor handlar det heller inte om djupt allvarliga kränkningar eller våldsamma inslag. Konflikterna är i stället av det slag att någon pratar under genomgång eller inte vill ta av sig jackan i matsalen. Inga spottloskor och inga stolar som viner genom luften utan fullt hanterbara situationer.
Fullt hanterbara situationer är emellertid inte av allmänintresse. Den publika debatten vill ha det smaskiga och polariserade
Fullt hanterbara situationer är emellertid inte av allmänintresse. Den publika debatten vill ha det smaskiga och polariserade. Men det är dyrköpta klick för vår yrkeskår. Denna typ av förenkling underminerar oss. Den tenderar att bortse från all den komplexitet och kunskap som finns hos Sveriges lärare och att reducera oss till ett gäng förvirrade mähän med tunnelseende. Bilden av svenska skolan blir skev och vi hamnar i ofrivillig försvarsposition. Detta är allvarligt för en yrkeskategori som redan är under stark press.
Så kan vi höja nivån några snäpp? Lämna sandlådan för gott? För visst kan väl media, den tredje statsmakten, bättre än såhär?
Maria Wiman, högstadielärare på Skapaskolan i Huddinge, utsedd till Sveriges bästa lärare 2019 av Handelskammaren