Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Suzanne Osten, filmregissör.

Medierådet sänker seriös svensk barnfilm

DEBATT: Det är uppenbart att beslutet om 15-årsgräns för Suzanne Ostens barnfilm inte tagits med hänsyn till forskning som finns om barnkultur och hur den påverkar barn, skriver Eva Esseen Arndorff och Calle Nathanson, TriArt Film.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Flickan, mamman och demonerna är en film som vill berätta något viktigt för barn och skildra en verklighet som många barn befinner sig i. Enligt organisationen Maskrosbarn lever flera hundratusen barn med en anhörig som är psykiskt sjuk eller har ett missbruk. Filmen handlar om flickan Ti som bor med sin mamma som har schizofreni och som under filmens gång går in i en allvarlig psykos. Filmen innehåller ett par skrämmande scener, att växa upp med en sjuk förälder är förstås en svår situation för ett barn. Publiken får dock i inledningen av filmen veta att det kommer att gå bra, det blir ett lyckligt slut.

Vet vad hon gör

Filmens regissör Suzanne Osten är nestor inom utvecklingen av teater och film för barn och unga och hon har fått stor uppmärksamhet internationellt för sitt arbete. Suzanne Osten är helt klart en person som vet vad hon gör när hon skapar en film för en ung publik.

När Statens medieråd beslutade att filmen ska ha 15-årsgräns blev vi både förvånade och ledsna. Det är uppenbart att beslutet inte tagits med hänsyn till forskning som finns om barnkultur och hur den påverkar barn. Beslutet om 15-årsgräns är också inkonsekvent och svårt att förstå då vi tittar på andra filmer som nyligen har försetts med 11-årsgräns. Sherlock Holmes – A game of Shadows innehåller till exempel scener av döende människor, en man som skjuter sig i huvudet och en man som torteras genom att hängas upp i en krok i taket.

Vad gäller Statens medieråds uttalande att: Mammans sjukdomsförlopp och flickans utsatthet är mycket realistiskt skildrat vilket kan antas öka möjligheten till identifikation för barn kan särskilt framhållas att flera filmer som skildrar barn i utsatta realistiska miljöer godkänts för visning för barn under 15 år. Bland dem The selfish giant, denna film är mycket realistiskt skildrad och innehåller enligt Statens medieråds egen bedömning “inslag av barn som far illa och befinner sig i utsatta situationer”.

Märklig inkonsekvens

Ännu märkligare blir Medierådets beslut om Flickan mamman och demonerna med tanke på att filmen En man som heter Ove godkänts för visning med en åldersgräns på elva år. Statens medieråd anför själva i sitt beslut att: Framställningen har en bitvis lättsam och hoppfull ton, men präglas samtidigt av en självmordstematik och innehåller ett flertal närgånget skildrade inslag av en man som på olika sätt försöker ta sitt liv. Förekomsten av innehåll som berör självmord motiverar därmed inte heller en 15-årsgräns.

När vi överklagade beslutet gav förvaltningsrätten oss rätt. De skriver till och med i sin dom: Filmen kan enligt förvaltningsrättens mening stärka barn i utsatta situationer samt ge barn ökad insikt och förståelse för det samhälle som de lever i. (!)

Nu skulle filmen få visas för den publik den var tänkt för på biografer från det att den hade premiär. Medierådet tog dock ärendet vidare till Kammarrätten som också gick på förvaltningsrättens linje. Men Medierådet ger sig inte, de har nu begärt att få ärendet prövat av Högsta förvaltningsrätten. Givet detta gäller fortfarande 15-årsgräns.

Så här kan det inte få gå till

Så här kan det förstås inte få gå till. Processen att sätta en åldersgräns på film måste ske i god tid och vara avslutad innan filmen har premiär. Att producera smal barnfilm i dag innebär en mycket stor risk för producenter och andra involverade. Medierådets hantering av Flickan mamman och demonerna kommer få till följd att det produceras ännu färre barnfilmer med ett mindre lättillgängligt innehåll än det görs i dag. Vilket förstås drabbar barnpubliken som därmed nekas ett brett och mångfacetterat utbud av film.

För Flickan mamman och demonerna är det för sent, vilket är extra sorgligt då många barn skulle ha kunnat finna tröst, hjälp och få kunskap om hur livet kan vara för barn som växer upp med en psykiskt sjuk förälder. Och samtidigt fått möjlighet att se en film som har hög konstnärlig kvalitet.

Eva Esseen Arndorff

vd TriArt Film

Calle Nathanson

styrelseordförande TriArt Film