Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Brist på stöd. Det finns inget tydligt stöd från samhället till arbetsplatserna för att ha kvar personer med kronisk sjukdom. Den nuvarande sjukförsäkringsregleringen gynnar snarast de arbetsgivare som vill bli av med personer med kronisk sjukdom, skriver debattörerna.

Med rätt stöd kan många sjuka arbeta

DEBATT: Kostnaderna för sjukförsäkringen fortsätter att öka, och stor uppmärksamhet riktas mot att göra Försäkringskassans handläggning ännu mer effektiv för att förkorta sjukfrånvaron. Vi menar att den typen av åtgärder endast kommer att få en marginell betydelse och att förebyggande insatser bör prioriteras, skriver bland andra professor Bengt Järvholm.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Många med sjukdom arbetar. En statlig undersökning av sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa anger att under varje givet år har mellan 10 och 30 procent av befolkningen besvär av en psykisk sjukdom, men det är bara cirka två till tre procent av dessa som sjukskrivs för psykisk ohälsa (Forte 2015). Forskning om sjukskrivning har i stor omfattning handlat om personer som sjukskrivs. Vi menar att forskningen i större omfattning borde studera varför många med kronisk sjukdom faktiskt kan arbeta.
Mycket i diskussionerna om sjukskrivningar handlar om diagnoser och sjukdom. Det talas om att fokusera på medicinska förutsättningar för arbete, och att bättre läkarintyg ska leda till färre sjukskrivningar. Vi menar dock att det leder tankarna fel och i stället bör man fokusera på vad en person kan bidra med på arbetet.
En person är i arbete därför att hen kan prestera något. Högsta Förvaltningsdomstolen konstaterade i en dom år 2008 att när man ska bedöma om en person klarade ett normalt förekommande arbete så ska arbetet innebära krav på normal prestation och den försäkrades arbetsförmåga ska kunna tas tillvara i full eller närmast full omfattning.
Vid bedömningen av rätten till sjukpenning ska hänsyn alltså tas till individens prestationsförmåga. I dag är emellertid den medicinska bedömningen i centrum, bland annat genom det beslutsstöd som utarbetats av Socialstyrelsen. Där anges en beräknad sjukskrivningstid baserad på diagnos, men inget om hur prestationsförmågan i arbetet ska bedömas. Diagnosen har också hamnat i centrum, framför ”arbetsförmåga”, sedan lagen ändrades och särskilda regler infördes för personer med ”allvarlig sjukdom”. Ryggsmärta är oftast självläkande, men kan medföra att prestationsförmågan är påtagligt nedsatt.


Saknas tydligt stöd
Det finns inga tydligt stöd från samhället till arbetsplatserna för att ha kvar personer med kronisk sjukdom. Den nuvarande sjukförsäkringsregleringen, i form av rehabiliteringskedjan, gynnar snarast de arbetsgivare som vill bli av med personer med kronisk sjukdom. De kan nöja sig med att konstatera att det inte finns något arbete där den sjukskrivne kan utföra en full prestation och sedan vänta i 180 dagar. Därefter prövas inte längre den anställdes arbetsförmåga mot arbeten på arbetsplatsen utan mot hela arbetsmarknaden och det finns grund för uppsägning.
Om arbetsgivare i stället vill säga upp samma person enligt arbetsrättslig lagstiftning krävs att arbetsgivaren tydligt visar att den anställde är mycket lågpresterande.
Det finns i dag enligt vår erfarenhet många arbetsgivare, både privata och offentliga, som accepterar att anställda inte alltid presterar fullt och tar stor hänsyn till personer med kronisk sjukdom. Drivkrafterna för att göra detta är i första hand moraliska. Vi menar att samhället tydligare borde visa sin uppskattning för sådana arbetsgivare, genom att bland annat erbjuda stöd redan innan någon blivit sjukskriven.


Prestationsförmågan central
Vill man påverka sjukskrivningar och sjuktal i framtiden, är därför arbetet i andra myndigheter och organisationer än Försäkringskassan och sjukvården centralt. I lagen och dess tillämpning bör ännu tydligare prestationsförmåga och vad som krävs på arbetsplatsen lyftas fram, än vilken sjukdom som är orsak till en nedsättning. Lagstiftningen bör stärka åtgärder för att anpassa ett redan existerande arbete för en person med kronisk sjukdom och inte underlätta att sådana personer blir uppsagda.


Bengt Järvholm
professor i yrkes- och miljömedicin, Umeå universitet
Ruth Mannelqvist
professor i rättsvetenskap, Umeå universitet
Sara Stendahl
professor i offentlig rätt, Göteborgs universitet