Cash is queen. Att en mamma yrkesarbetar, tjänar pengar, blir mer oberoende och stolt bidrar till familjens försörjning är den bästa feministiska grunden för integration hon kan ge sina döttrar och söner, skriver Birgitta Ohlsson (L).
Cash is queen. Att en mamma yrkesarbetar, tjänar pengar, blir mer oberoende och stolt bidrar till familjens försörjning är den bästa feministiska grunden för integration hon kan ge sina döttrar och söner, skriver Birgitta Ohlsson (L).

Makten över plånboken lika viktig för alla kvinnor

DEBATT: En egen lön är ett allmängiltigt feministiskt frihetsbudskap som tjänat kvinnorörelsen i hundratals år. Detta budskap gäller i alla tider, i alla länder och för alla grupper av kvinnor. Men när det gäller kvinnor som flytt till Sverige från konservativa manssamhällen sänks plötsligt den feministiska ribban. Vi kan inte ha olika feministiska försörjningsideal för olika kvinnor beroende på ursprung, skriver Birgitta Ohlsson (L).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

    Birgitta Ohlsson (L), riksdagsledamot
Birgitta Ohlsson (L), riksdagsledamot

Jag har länge haft ett liberalfeministiskt mantra som liberal. Cash is Queen! Kvinnors frihet går genom egna ihoptjänade pengar. Kvinnors brist på frihet är ofta kopplad till deras ekonomiska ofrihet. Detta är ett globalt faktum historiskt och i dag.

Vi bär alla tidigare kvinnogenerationers minnen av de första ihoptjänade pengarna. Hur arbetet i bageriet gav en inkomst som skapade ekonomisk grund att våga skilja sig. Hur jobbet på bank innebar en flytt mot ett friare liv. Hur egna intäkter i lantbruket kunde investeras i något efterlängtat. Hur arbetet som lärarinna gav egna pengar som öppnade en helt ny värld. Hur första jobbet med egen lön – efter ha kommit hit från krigets fruktansvärda fasor – blev biljetten tillbaka till livet igen.

ANNONS

En egen lön är ett allmängiltigt feministiskt frihetsbudskap som tjänat kvinnorörelsen i hundratals år. Detta budskap gäller i alla tider, i alla länder och för alla grupper av kvinnor. Men på ett fält – i en av de viktigaste feministiska frågorna just nu – så saknar jag ofta detta perspektiv.

Jag tänker på debatten kring hedersförtryck och dess olika måttstockar för kvinnors ekonomiska frihet. För lika mycket som vi principfast måste föra kamp mot barnäktenskap, strid mot könsstympning eller fajt mot oskuldskontroller – lika intensivt måste vi lyfta vägen bortom hederskulturen. En stig som trampats upp av kvinnor till att bli en feministisk infrastruktur genom lagar, utbildning och inte minst genom egna pengar.

Lika för alla

Förväntningarnas feministiska ribba är inte alltid speciellt högt satt när det gäller förväntningarna på att kvinnor som flytt hit från konservativa manssamhällen ska försörja sig själva. Men tycker vi att egen försörjning är centralt för svensk födda kvinnor ska det vara lika centralt för utrikes födda med samma feministiska måttstock. Vi kan inte ha olika feministiska försörjningsideal för olika kvinnor beroende på ursprung.

Jag är trött på att få höra socialarbetare, föreningsaktiva eller lokal myndighetspersonal viska till mig: ”Lägg inte ytterligare en börda på henne, hon kommer aldrig att komma ut på arbetsmarknaden” när jag frågat en 28-årig hemmavarande fyrabarnsmamma i ett utanförskapsområde om hennes väg till arbete. En mamma som inte behärskar svenska språket och vars referensramar enligt kommunens utsända tydligen ska förbli hemmets fyra väggar, vilket också blir barnens tills de börjar skolan.

ANNONS

Eller när kommunens näringslivscoach säger ”sätt inte griller i huvudet, de skulle aldrig klara det” när jag frågat ett gäng drivna 50-åriga kvinnor med rötter i Mellanöstern varför de inte låter sin framgångsrika cateringverksamhet bli något mer än ett socialt företag. Sociala företag är ofta funktionella, men när de bärs av ett kommersiellt koncept måste de få pröva sina vingar på marknaden fullt ut.

Förödande mentalitet

Denna omhändertagarmentalitet är feministiskt förödande och drabbar främst marginaliserade kvinnor. Det tar i dag uppemot tio år i många fall innan en nyanländ kvinna har etablerat sig på arbetsmarknaden. Tio förlorade år av integration och utan egen plånbok. Det är inte nytt att det finns sysselsättningsgap mellan utrikes och inrikes födda oavsett kön. Men vi måste tala om att detta gap är större för kvinnor än för män. I en tid där Sverige dessutom solidariskt tagit emot hundratusentals flyktingar från världens krigshärdar, diktaturer och sönderfallande samhällen är genusaspekten viktig.

När fundamentalism tillåts att växa sig som djupast, då blir också kvinnoförtrycket som kraftigast. Kvinnors ekonomiska ofrihet i utanförskapsområden förstärker därmed hedersförtrycket.

Ingen raketforskning

Detta är inte feministisk raketforskning utan klassiska erfarenheter. Vi vet att när Sverige i början av 1970-talet införde individualiserad beskattning ökade gifta kvinnors arbetskraftsdeltagande från 50 till över 80 procent på ett decennium. Vi vet att vårdnadsbidraget både är en kvinnofälla, integrationsfälla och klassfälla. Vi vet hur ekonomisk frihet frigör kvinnor.

ANNONS

I dag är drygt var tredje läkare utrikes född och knappt var tredje universitets- och högskolelärare. Många är kvinnor. Hälften av dem som jobbar inom hotell- och kontorsstädning är födda i ett annat land. En majoritet är kvinnor. Att en mamma yrkesarbetar, tjänar pengar, blir mer oberoende och stolt bidrar till familjens försörjning är den bästa feministiska grunden för integration hon kan ge sina döttrar och söner.

Birgitta Ohlsson (L)

riksdagsledamot

ANNONS