Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Är vinstnivån hög i en sektor drar den till sig företag. Så småningom går nivåerna ner tills de motsvarar den risk som branschen har. Så fungerar marknadsekonomin. Alternativet är planering och politiska beslut, en modell med stora brister, skriver debattören.

Majoritet säger ja till vinst - även i välfärden

Utan effektiviseringar kan skattefinansierade tjänster inom välfärden riskera att tränga ut andra områden. Flera argumenterar samtidigt mot företag och vinstinslag i välfärden och lutar sig mot olika statistiska undersökningar. Tyvärr tolkas statistiken ofta överdrivet negativt och ensidigt. Vi behöver fördjupa analysen för att komma vidare i debatten, skriver Björn Hasselgren.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

För det första menar jag, tvärtemot sex LO-ordföranden här på GP-debatt i veckan, att man kan hävda att en majoritet av den svenska befolkningen står bakom modellen med ett fritt näringsliv som drivkraft för utveckling. Också inom välfärden. Och att det finns en medvetenhet om att vinst är ett normalt inslag i den modellen. Inte något konstigt eller misstänkt.

Ett tecken på det är undersökningen från Novus Opinion som då och då lyfts fram i debatten. Den visar nämligen att 65 procent (53 procent samt ytterligare 12 procent) av de tillfrågade anser att vinstmedel (vars definition i undersökningen inte framgår) i privata företag i välfärdssektorn bör återinvesteras eller delas ut. Det är precis så som merparten av företagen i Sverige fungerar.

Begränsat stöd för vinstfri modell

Nettoresultatet i ett företag efter det att löner och andra omkostnader betalats används till att skriva av de tillgångar man använder i rörelsen, finansiera nysatsningar, betala skatt och till att ersätta de som satsat kapital i verksamheten, det vill säga långivare och ägare. 65 procent av de tillfrågade i undersökningen står uppenbarligen bakom en sådan syn på hur verksamheter bör drivas, också i välfärden. Samtidigt kan man förstås säga att stödet för en vinstfri modell förefaller ganska begränsat.

Vad finns det då för problem med förslag om vinstförbud? Ett av de huvudsakliga är förstås att det slår mot marknadsekonomins grundidé. Genom möjligheten att starta, äga och driva företag med vinstsyfte även i välfärden prövas flera olika modeller för att tillfredsställa kundernas och brukarnas önskemål.

Vi får ett experimenterande och en utveckling av alternativ. De som inte håller slås ut. Det ger dynamik och pluralism. Är vinstnivån hög i en sektor drar det till sig fler företag. Det leder ofta till att vinstnivån går ner efter ett tag. Så småningom motsvarar vinsterna normalt den risk som branschen har.

Modell med brister

Om vi tar bort dessa incitament blir det svårt att styra resurser till de områden som kunderna vill ha tjänster inom. Marknader ersätts av planering och politiska beslut. Hur gärna vi än vill något annat har denna modell brister. Och särskilt när det gäller att tillhandahålla tjänster som utvecklas snabbt.

SCB:s nyligen presenterade undersökning om finansiering och utförare av tjänster inom vård, skola och omsorg år 2010 (OE 29 SM 1201) är en annan källa till analys. Den har också använts som stöd för att vinster i välfärden skulle vara fel.

I undersökningen kan man se att avkastningen på det kapital som används i dessa företag förefaller vara relativt hög i sektorn som helhet, med en avkastning på totalt kapital på 14,9 procent.

Den relativt höga vinstnivån i SCB:s undersökning förklaras dock delvis av att det är många företag i undersökningen som verkar på rent privata marknadssegment, utan offentlig finansiering. Statistiken mäter helt enkelt inte enbart de offentligt finansierade tjänsterna. Något som många i debatten bortser från.

Vinstnivåerna på väg ner

Avkastningen i de företag som SCB mätt visar en avtagande trend för åren 2007–2010, med undantag för skolområdet där statistiken är motstridig. Det tyder på att vinstnivån, helt förväntat, går ner när marknaden utvecklas och fler företag kommer in på en lönsam marknad. Om kommuner och landsting driver konkurrensutsättningen vidare, så att fler aktörer kommer in på marknaden, kan vi förvänta en fortsatt nedgång av avkastningen.

Rörelsemarginalen, som är ett annat mått på vinstnivån, ligger enligt SCB under genomsnittet i näringslivet för de stora företagen i välfärdssektorn. Samtidigt är soliditeten hög, vilket visar att företagens ägare valt att sätta in ett relativt stort eget kapital.

Det innebär att aktieägarna tar en stor del av den ekonomiska risken i företagen. Det är inte något som direkt brukar vara förknippat med kortsiktig maximering av aktieägarnas avkastning. Bilden är således betydligt mer mångtydig än den som ges, bland annat i de sex LO-fackens artikel.

Historien visar att de, främst inom socialdemokratin, som velat begränsa det privata företagandet genom förslag om socialisering på 1920-talet, förslag om stärkt statlig planering på 1940-talet och löntagarfonder på 1970-talet hittills alltid dragit det kortaste strået. I stället för fler sådana tidsödande turer behöver vi utveckling av välfärden. På marknadsekonomins grund. Det är vad folkets flertal önskar. I vart fall om man ska tro på resultaten i undersökningar från exempelvis Novus.

Björn Hasselgren

forskare vid KTH inom området effektiva tjänster inom offentlig sektor.

Intresserad av avvägningen mellan stat och marknad och förekomsten av marknadsmisslyckanden.

Har tidigare bland annat varit avdelningschef i Riksbanken och konsultföretaget KPMG.