Replik
28/1 Vi över 16 behöver också få idrotta tillsammans
Kevin Nilsson är bland annat bekymrad över att få innebandysäsongen i division 1 spolierad, samt tycker det är tråkigt att behöva träna själv istället för med sina lagkamrater.
Till viss del kan jag förstå artikelskribenten och jag har full respekt för att det är jobbigt. Jag har själv spelat fotboll med träningar fyra dagar i veckan och skulle på den tiden också ha upplevt ett tomrum ifall jag inte hade haft möjlighet att göra detta. På så sätt tycker jag det är bra att problemet blir belyst. Men jag tror också att debattartikeln kan tjäna som en viss tröst eller i varje fall en påminnelse till alla som upplever att restriktionerna har påverkat just deras liv till det sämre: ni borde läsa texten och försöka inse att det alltid finns någon som har det värre.
Sista farväl
Jag tänker till exempel på alla äldre som har suttit isolerade på sina äldreboenden stora delar av pandemin, med ett potentiellt dödligt virus lurandes runt hörnet. Jag tänker på deras anhöriga som inte har kunnat besöka sina äldre släktingar för ett sista farväl när viruset till slut har slagit till. Jag tänker på mor- och farföräldrar som inte har kunnat krama sina barnbarn och jag tänker på alla ungdomar med dåliga hemförhållanden som inte har kunnat gå till skolan som de brukar och därför kanske gått miste om det enda lagade mål mat de får för dagen. Jag tänker på alla tusentals företagare inom hotell- och restaurangbranschen som har fått sina livsprojekt förstörda och jag tänker på deras anställda som har blivit av med jobbet och kanske tvingats sälja sina bostäder.
Jag hoppas verkligen att ni läser debattartikeln och inser att det ni har gått igenom det senaste året står sig slätt i en jämförelse med vad landets halvprofessionella idrottare behöver genomlida just nu. För det är enligt artikelförfattaren den grupp som har påverkats mest negativt av restriktionerna i samband med pandemin.
Fredrik Törnqvist, gymnasielärare