Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska vid Göteborgs universitet

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Måste allt vara rätt eller fel?

Alla som skriver navigerar i den stilistiska terrängen. Och vi gör det inte på precis samma sätt, skriver GP:s språkexpert Lars-Gunnar Andersson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Många språkfrågor handlar om rätt och fel: större än jag eller större än mig, båda eller bägge, sådan eller sån, någon eller nån? Men måste ett alternativ vara rätt medan det andra är fel?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vissa delar av språket är hårt normerade. Stavningen är typexemplet. Nästan alla ord har en enda korrekt stavning. I undantagsfall finns det variantformer: symtom/symptom, karakterisera/karaktärisera med flera.

Andra delar har ingen gett sig på att normera, till exempel meningslängden. Ingen har sagt att det är fel med 30 ord i en mening. Det kan ofta vara olämpligt, men inte fel.

Men hur är det med valet mellan någon och nån? Är den ena formen rätt och den andra fel? Nej, knappast, utan det beror väl på. Talar vi om talspråk eller skriftspråk, talar vi om formell eller informell text?

De flesta växlar antagligen mellan någon och nån i tal. Många skriver nån i ett mejl, men tycker att det ska stå någon i GP. Detta är sådant (sånt?) som vi kallar stilistisk variation.

Alla tycker väl att det är rätt och riktigt att både talet och skriften varierar stilistiskt. Barnböcker, GP-artiklar och lagar ska rimligtvis skilja sig åt. Däremot kommer naturligtvis inte alla att vara överens om precis hur de ska skilja sig åt.

För oss som gick i skolan på 1960-talet var flickor och pojkar de neutrala orden. De orden kunde vi skriva i våra uppsatser. Däremot kallade vi oss själva för tjejer och killar. Vi begrep att de här orden var vardagliga och slangmässiga.

I dag tycker 20-åringar att tjej och kille är de neutrala orden som man använder om tonåringar och även äldre. Orden flickor och pojkar kan möjligtvis användas om elever på lågstadiet. Orden tjej och kille är för dem de neutrala orden.

Hur stilnivån förändras illustreras på ett intressant sätt på webbplatsen SAOLhist. Där slår man inte upp ett ord i en upplaga av SAOL (Svenska Akademiens ordlista) utan i nio, från 1874 till 2006.

År 1900 fanns uppslagsordet gifva, och efter det står det att ge är en förkortad form: ”hvilken senare form, om i prosan använd, dock tillhör den fria stilen”. 2006 är uppslagsordet ge. Därefter står det ”äv. åld. giva”.

Ordet tjej kom in i ordlistan 1973 och markerades då som vardagligt. Den markeringen står fortfarande kvar – men hur länge?

Språkbruket befinner sig i ständig förändring, liksom talarnas språk- och stilkänsla. Med nödvändighet har en 67-åring och en 27-åring olika stilkänsla.

När jag skrev den här texten, försökte jag navigera på ett lämpligt sätt i den stilistiska terrängen. Och så gör alla andra som skriver, men vi gör det inte på precis samma sätt. Som väl är.

Lars-Gunnar Andersson

professor i modern svenska vid Göteborgs universitet

Mejla din språkfråga till:

[email protected]