Marxisten Perry Anderson skriver att mångfald inte nödvändigtvis är bra. Den nazistiska lagstiftningen skapade exempelvis mer mångfald på den europeiska rättsskipningens område. Men om det var bra vet jag inte.
Jag kommer att tänka på detta när jag läser om reaktionerna på Nyamko Sabunis (L) uttalande häromdagen att “mångkultur inte är något man bör eftersträva”. Bland annat DN och Aftonbladet var hårda i kritiken. Jag tänkte därför, mot bakgrund av min egen forskning kring multikulturalism, ställa ett par motfrågor till Sabunis kritiker.
Den första frågan bygger på Perry Andersons kommentar ovan. Mångfald av vadå? Om man ställer den frågan blir det ofta tyst. Handlar det om hudfärg? Eller om kultur? Eller kanske om religion? Man vet inte vad det är men det är ändå väldigt bra tydligen. Man applåderar rakt in i mörkret. En sak har man i alla fall förstått. Det handlar inte om en mångfald av idéer. Säg att mångfalden är anti-intellektuell rappakalja och se vad reaktionen blir. Mångfald är bra! säger de. Låter tusen blommor blomma. Det är en order!
De som tycker mångfald är bra är emot rasism. Därför tycker man att migranter är berikande. Man idealiserar dem helt enkelt, utan att egentligen veta vilka de är.
De som tycker mångfald är bra är emot rasism. Därför tycker man att migranter är berikande. Man idealiserar dem helt enkelt, utan att egentligen veta vilka de är.
En liberal, däremot, vill inte gärna uttala sig om personer utan att först ha träffat dem.
När mångfaldsförespråkare så här schablonmässigt uttalar sig lyriskt om personer från andra kulturer sätter man dem på piedestal där de blir föremål för västerlänningens milda blickar. Problemet är att en rasist gör samma sak. Medan en rasist sätter personer från andra kulturer på piedestal för att kunna förakta dem, placerar en multikulturalist exotiska individer på piedestal för att kunna romantisera dem. I båda fallen sliter man loss dem från verkligheten och gör dem till föremål för våra schematiska, komplett orealistiska omdömen, vare sig det handlar om avsky eller tårögd, överklassig idealisering. Det här är människor med ett ansikte, men för den politiske fanatikern – vare sig han går under beteckningen rasist eller multikulturalist – finns inga ansikten.
Mångfald och skillnad är bra, medan likhet och brist på mångfald är dåligt. Men man förklarar inte varför alla dessa etniska, kulturella eller religiösa skiljelinjer som står som spön i backen måste leda till tolerans.
Och är det alltid så att mångfald leder till tolerans och förståelse? Ja, så är det, säger man. Ett bra exempel på denna uppfattning var en annons på Malmö Högskola där det stod: ”Adolf Hitler – mångfaldens fiende!” Förintelsen berodde alltså, menade man, på hans motstånd mot mångfald. Mångfald och skillnad är bra, medan likhet och brist på mångfald är dåligt. Men man förklarar inte varför alla dessa etniska, kulturella eller religiösa skiljelinjer som står som spön i backen måste leda till tolerans. Varför skulle avstånd och brist på förståelse skapa entusiasm, solidaritet eller sympati? Är det inte snarare så att detta uppstår ur en känsla av gemenskap, förståelse och likhet?
Det här problemet har tagits upp av den brittiske liberalen och författaren Kenan Malik. Den multikulturella principen om skillnad, skriver han, ”ger oss överhuvudtaget inga skäl till varför vi skulle respektera andras ”olikhet””. I bästa fall, skriver han, ”inbjuds vi till att vara likgiltiga inför andras öde”. När solen skiner, så att säga, så bryr vi oss inte. ”I värsta fall”, fortsätter Malik, ”ger det oss anledning till att hata och förakta de som är annorlunda. Varför, när allt kommer omkring, skulle vi inte hata och förakta dem?”.
När nazisterna inledde förintelsen av judarna i Europa var man noga med att inte framställa judarna som tyskar, utan tvärtom som ett avlägset och egendomligt folk. Det är en öppen fråga om förintelsen överhuvudtaget ägt rum om propagandamaskineriet i Berlin – i stället för att vråla ut att judarna var annorlunda och olika – i stället ständigt upprepat att de var lika – som vilka tyskar som helst.
Om vi tar av mångfaldens trollglasögon blir allt plötsligt egendomligt och ändå så bekant: respekt förutsätter likhet och brist på respekt förutsätter olikhet.
Om vi tar av mångfaldens trollglasögon blir allt plötsligt egendomligt och ändå så bekant: respekt förutsätter likhet och brist på respekt förutsätter olikhet.
Vilka har vi svalare känslor för? De som inte är som vi. Vi står nära våra barn och vår partner eftersom de är som vi och vi delar livet tillsammans. Kalla det reaktionärt om ni vill, men det är så de flesta av oss tänker.
Enligt den tyska politiska tänkaren Hannah Arendt byggde förintelsen på att judarna berövades sin mänsklighet – det vill säga att man framställde dem som annorlunda. Judarna, skriver hon, firade inte sin olikhet. De förbannade den.
Hannah Arendt, Kenan Malik och Perry Anderson är inte rasister.
Jag har ställt några frågor till mångfalds- entouraget inom akademi, politik och media.
Har de några svar?
Göran Adamson
docent i sociologi författare till ”Svensk Mångfaldspolitik – En Kritik från Vänster” (Arx Förlag 2014)