Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Männens fel att kvinnor inte får en rättvis lön

#Metoo visar oss att Sverige inte är så jämställt som det verkar. Parallellt med kvinnovåld, övergrepp och sexuella trakasserier råder även ekonomisk ojämställdhet i Sverige. Det är hög tid att sluta lönediskriminera kvinnor, skriver Patrik Holmgren.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Patrik Holmgren, fil kand psykologi

I utredningen Mål och myndighet, SOU 2015:86, beskrivs hur det fram till mitten av 1900-talet fanns ”kvinnolöner” som innebar att kvinnorna hade lägre lön för samma arbete som männen. Staten avskaffade begreppet ”kvinnolön” 1947 och införde principen om lika lön för samma tjänst. 1960 slöt SAF och LO ett avtal om att avskaffa de särskilda kvinnolönerna inom deras avtalsområden under en femårsperiod.Sedan 1980 har Sverige haft en jämställdhetslag som inte tillåter att män ska ges bättre lön och villkor än kvinnor.

70 år utan att gå i mål

Det har gått 70 år nu sedan principen om lika lön infördes av staten och kvinnorna har fortfarande lägre löner än män. År 2013 var kvinnors medellön 86,6 procent av männens, det innebar att kvinnor i genomsnitt hade 93 500 kronor lägre löneinkomst. Det ger kvinnorna såklart lägre föräldrapenning, sjukersättning, pension och köpkraft. Så är det och så har det sett ut varje år alltsedan mitten av 1900-talet då det blev socialt accepterat för kvinnorna att ta ett arbete.

Det är inte frågan om marknadsmässiga löner, här gäller inte lagen om tillgång och efterfrågan. Lönerna i de kvinnodominerade yrkena är snarare en konsekvens av det samhällskontrakt som ska garantera rätten till vård, skola och omsorg för den som är i behov av det. Tjänster som kvinnor historiskt ansetts haft som uppgift i livet att tillhandahålla helt gratis. ”De kvardröjande könsskillnaderna i lön och inkomst är ett tecken på att det könssegregerade arbetslivet värderar arbete som främst utförs av kvinnor och arbete som främst utförs av män olika.” (Mål och myndighet, SOU 2015:86).

Detta kallas för värdediskriminering. Det är en diskriminering som bygger på en felaktig prissättning av kvinnors arbete och som återspeglar att kvinnor inte setts eller behandlats som männens jämlikar. Makten över prissättningen fanns hos männen; i staten, på kommunerna och landstingen, hos arbetsgivarna och fackföreningarna.

Bygger på att kvinnor diskrimineras

Välfärdsstaten har byggts på värdediskrimineringen av kvinnors arbete. Här blev prissättningen fel redan från början. Kvinnornas lott fortsätter att vara ”att finnas till för någon annan”, som i offentlig sektor har lagstadgad rätt till deras tjänster. Därför försvinner möjligheten att strejka i praktiken. Och så hålls kvinnornas löner och villkor nere. Jag är fullständigt övertygad om att detta är negativt för kvinnors hälsa, genom hårda arbetsvillkor, utsatt social status och självbild.

Fackföreningarna kan inte få bukt med värdediskrimineringen på svensk arbetsmarknad. Varför? Därför att fackföreningar bevakar egenintresset hos sina medlemmar, det är själva syftet med föreningarna. I och med att alla fackföreningarna bevakar egenintresset, uppstår en mekanism som bevarar de ursprungliga skillnaderna i löner och villkor på arbetsmarknaden. Sympatiåtgärderna har hittills inte varit starkare än egenintressena.

Kan inte säga att kvinnor får skylla sig själva

Vi kan inte säga att kvinnorna får skylla sig själva som tog dessa arbeten. För vad var alternativet i ett mansdominerat samhälle? Att vara beroende av en man för sitt uppehälle eller av bidrag från samhället? Ingetdera innebär självständighet eller makt över sin egen tillvaro. Det är männens fel att det ser ut som det gör och det är statens ansvar att stoppa värdediskrimineringen i offentlig sektor. Ett första steg är att se och erkänna att villkoren i detta samhällskontrakt blivit roten till värdediskrimineringen som ännu råder.

Här finns nu en möjlighet för regeringen att driva en ansvarsfull politik som leder till reell ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män. Mina första skarpa förslag är:

  • Genomför jämställdhetsrevision av all offentlig verksamhet. Börja från år 1980 och fortsätt fram till nu. Baserat på skillnaderna i riket mellan mäns och kvinnors medellöneinkomster år för år skall motsvarande summor utgå i kompensation till lön och pension. Det ska gälla alla anställda i offentlig sektor oavsett kön. Väg in ålder i jämförelsen av medellöneinkomster.

De avtal och arbetsvillkor som i dag gäller i kvinnodominerade arbeten skall vara minst lika fördelaktiga som de mansdominerade yrkenas efter revisionen. Kan inte Diskrimineringslagens tillämpning åtstadkomma detta så måste den skärpas, för vilket är annars syftet med den?

För att förhindra framtida värdediskriminering av de kvinnodominerade yrkena krävs en indexering. Mitt andra skarpa förslag är:

  • De arbetstagare som i praktiken inte har möjlighet att strejka skall tillförsäkras en lön som är lika med eller högre än medellönen för sin åldersgrupp och avtalsvillkor som är minst lika fördelaktiga som de inom branscher där strejk är möjlig.

Finns det inte någon sådan indexering så kommer löner och villkor att hållas nere på grund av att man är en försvagad förhandlingspart på en arbetsmarknad där egenintresset styr. Härmed döper jag detta index till Jämställdhetsmärket.

Staten måste ta sitt ansvar

Staten måste ta sitt ansvar och kompensera de som utsatts för värdediskrimineringen i offentliga sektorns kvinnodominerade yrken. Sluta odla jämställdhetsmyten och agera politiskt för reell ekonomisk jämställdhet! Bara regeringen kan åstadkomma detta, oavsett politisk färg, i samverkan med arbetsmarknadens parter.

Patrik Holmgren

fil kand psykologi