Replik
Pisa-undersökningen, 28/11
Emellanåt poppar det upp kritik av Pisa-undersökningarna, där dessa angrips på ett närmast populistiskt vis. Som när Maria Wiman tar till orda och raljerar över Gustav Fridolin när han oroat ”…pratade skärrat om att lärare måste få högre lön, bättre status, mindre administration.”
Hon ser inte att de många ungdomar som inte förstår en enkel text knappast är de ungdomar som behärskar kommunikationsförmåga
Själv tar Wiman de svenska resultaten ”med ro”, då Pisa inte premierar kritiskt tänkande, kommunikationsförmåga och argumentationsteknik. Hon ser inte att de många ungdomar som inte förstår en enkel text knappast är de ungdomar som behärskar kommunikationsförmåga. Den framtida arbetsmarknad hon menar skriker efter dessa kompetenser har knappast användning av anställda som inte klarar läsförståelse eller kan uttrycka sig i text.
Kunskapsföraktet hos skolmyndigheter är också stort. Examinatorer av blivande lärare kan berätta hårresande historier om lärarstudenter som inte känner till det metriska systemet och som saknar grundläggande språkkunskaper. När en sådan examinator jag samtalade med hörde av sig om detta till rektorn på en utbildningsenhet, fick hon höra: ”Du ska granska studenternas pedagogiska förmåga – inte deras faktakunskaper!” Så mycket för ”kunskapsskolan”.
Bättre än inget
Wiman menar att svenska ungdomar väljer bort att lägga krut på Pisa-undersökningarna då dessa inte påverkar deras betyg, och konstaterar: ”Jag gissar att detta blir en konsekvens av att fostra initiativtagande … ifrågasättande individer”. Wiman vet också svaret på varför inte ungdomar i andra länder resonerar på samma vis: de är nämligen inte som de svenska ”fostrade i ett skolsystem där man ska … ifrågasätta”.
Så vi ska nog vara tacksamma för Pisa – det är ett bristfälligt mätinstrument, men det är i alla fall ett
Vi har i perioder haft betygssystem man inte kunnat dra vettiga slutsatser utifrån, och rättningen av nationella prov görs inte heller av oberoende granskare, varför vi också får betyg på skolor som Vetenskapsskolan med elever som har anmärkningsvärt höga slutbetyg jämfört med andra elever. Så vi ska nog vara tacksamma för Pisa – det är ett bristfälligt mätinstrument, men det är i alla fall ett.
De skriande framtida behov Wiman hänvisar till kräver inte bara förmåga till kritiskt tänkande, utan också insikter, och den ”uppfinningsrikedom” hon finner viktigare än faktakunskaper tarvar just – kunskaper. Men Wiman avslutar med en uppmaning att ”dra ner på växlarna” inför publiceringen av nästa resultat.
Själv både bävar jag och ser nyfiket och hoppfullt fram emot det.
Jörgen Ovesen, frilansskribent och pensionerad högstadielärare