Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

I grunden handlar det om att partiets själ och grundläggande ideologi har urholkats och till stor del försvunnit. Partiet grundades som en frihetsrörelse mot konservativa krafter och hade som bärande idé att vara en kraft för valfrihet, jämställdhet, näringsfrihet, internationalism och inte minst att ta hand om de svaga i samhället, skriver debattören. Bild: Naina Helén Jåma/TT
I grunden handlar det om att partiets själ och grundläggande ideologi har urholkats och till stor del försvunnit. Partiet grundades som en frihetsrörelse mot konservativa krafter och hade som bärande idé att vara en kraft för valfrihet, jämställdhet, näringsfrihet, internationalism och inte minst att ta hand om de svaga i samhället, skriver debattören. Bild: Naina Helén Jåma/TT

Liberalernas kris beror på att de felsatsat på hårda frågor

Varje dag läser vi i tidningar och hör på nyheter att Liberalerna har opinionssiffror runt 2 procent och förmodligen kommer att hamna utanför riksdagen efter nästa val. Jag har varit medlem i partiet i sextiofem år och haft uppdrag centralt, regionalt och lokalt. Nu känner jag en oerhörd vånda för att mitt parti håller på att förstöra sig självt, skriver Lars Nordström.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Orsaken till de låga opinionssiffrorna anses i allmänhet vara att man i en mittenposition har att ta ställning till Sverigedemokraterna och huruvida man skall ge dem sitt stöd eller ta avstånd till dem. Det var ju detta som ledde till Januariöverenskommelsen. Det ligger förvisso mycket i den analysen men partiets kris är egentligen mycket djupare än så.

I grunden handlar det om att partiets själ och grundläggande ideologi har urholkats och till stor del försvunnit. Partiet grundades som en frihetsrörelse mot konservativa krafter och hade som bärande idé att vara en kraft för valfrihet, jämställdhet, näringsfrihet, internationalism och inte minst att ta hand om de svaga i samhället. Detta gjorde att man var i konflikt med såväl partier till höger som till vänster. Den samlande strategin fångades i begreppet socialliberal. I detta låg också en stark känsla för skola, utbildning, kultur och inte minst bildning.

Kärnkraft och Nato

Detta politiska arv har successivt urholkats, inte minst genom vilka frågor man tagit strid för. Partiet associeras nu med kärnkraft, Natomedlemskap, ökade militärsatsningar, hårda invandringsregler, slopande av värnskatten för höginkomsttagare, ellastbilar och så vidare, det vill säga frågor som ligger långt från den i grunden sociala medkänsla som tidigare varit vägledande och som kan exemplifieras av Bengt Westerbergs krav på enskilt rum för äldre. Omsorgen om de svaga i samhället, till exempel ensampensionärerna och personer med låg inkomst undanträngdes bland annat genom partiets uppslutning bakom sänkning av skatten för de som arbetade med inte för de som stod utanför arbetsmarknaden.

Alla dessa ”hårda ” positioneringarna som Liberalerna har ställt sig bakom och ofta självt tagit initiativ till, drivs dock även av andra partier, vilket gör att vi blir en dålig kopia av Moderaterna eller Socialdemokraterna. Till denna tveksamma positionering kommer nu också att man måste ta ställning till Sverigedemokraterna, vilka i sin tur vill bryta upp blockpolitiken och tvinga fram en allmän högervridning av politiken. I en intervju med Liberalernas partisekreterare Juno Blom i STV:s Agenda pressades hon hårt om att ta ställning mellan de två blocken. Hon svarade att ett besked kommer innan valet. I grunden tycker jag detta är ett felaktigt svar och jag skulle vilja se en helt annan strategi. Den skulle bygga på ett antal steg som syftar till att förändra partiets politik och inriktning samt att skapa den frihetszon för partiet som eventuellt räddar kvar partiet i riksdagen.

Alla dessa ”hårda ” positioneringarna som Liberalerna har ställt sig bakom och ofta självt tagit initiativ till, drivs dock även av andra partier, vilket gör att vi blir en dålig kopia av Moderaterna eller Socialdemokraterna.

Det första steget är att kliva ur Januariuppgörelsen i mycket god tid före nästa val. Lämpligen efter nästa budgetuppgörelse. Under alla omständigheter skall man därefter inte sätta sig i ett organiserat samarbete varken till höger eller till vänster.

Vid nästa val skall man också meddela att man inte är beredd att ingå i en regering utan eventuellt kan stödja den sida som på motsvarande sätt lever upp till en socialliberal målsättning. Detta kommer att skapa problem för regeringsbildare men kommer att leda till att Sverige får en bättre, mer social och valfrihetsbetonad inriktning på samhället. Denna metod har tillämpats i våra grannländer med framgång och har låst upp många tidigare fasta positioner. Rimligtvis kommer också denna strategi för göra det möjligt att begränsa Sverigedemokraternas inflytande, liksom Vänsterpartiets.

Utnyttja mittenpositionen

Min slutsats är således att Liberalerna inte skall ingå i någon regering under nästa mandatperiod eller ha ett organiserat samarbete med något parti utan söka få igenom sin politik genom att utnyttja sin mittenposition. Denna strategi är våghalsig och risken finns att väljarna inte vet var man står i regeringsfrågan eller inställningen man har till Sverigedemokraterna. Samtidigt är det viktigt att ge ett tydligt budskap om vilken politik man önskar skall bedrivas i ett antal centrala frågor. Tyngdpunkten bör ligga på frihetsbegreppet och grundläggande socialliberala värderingar. Liberalerna kan härigenom komma att ses som en garant för att den framtida politiken i Sverige går i en väsentligt mer socialliberal riktning än vad som varit fallet under de senaste årtiondena. Förhoppningsvis belönas en sådan strategi av väljarna. Efter hand kan partiet vara moget att ingå i en framtida regering. I dag är inte Liberalerna lämpliga som en regeringspart dels på grund sin litenhet men också pågrund av sin ideologiska vilsenhet.

Ena olika fraktioner

Jag har i denna artikel medvetet inte diskuterat partiledarfrågan, men den hänger självfallet ihop med partiets politiska inriktning och positionering. Partiledaren måste i nästa val tydligt driva den frihetsinriktade politik jag berört ovan men också ha förmåga att ena de olika fraktionerna i partiet. Denna senare uppgift är nog den svåraste men samtidigt den mest nödvändig. Annars är han/hon inte den ledare som partiet behöver i den för partiet ödesdigra period.

Lars Nordström, liberal och göteborgare