Replik
Hamnstrejken, 21/2
Det är tröttsamt att om och om igen konfronteras med direkta missuppfattningar om konflikten på APM Terminals, exempelvis att den handlar om att Hamn 4:an kräver ett eget kollektivavtal som skulle tränga undan det kollektivavtal som redan finns.
Personer med minsta insikt i konflikten vet att det kravet aldrig ställts. Som tidigare uttryckts, vill Svenska Hamnarbetarförbundet som branschens majoritetsfack självklart delta i förhandlingar kring det centrala kollektivavtalet och teckna ett trepartsavtal tillsammans med Transportarbetarförbundet och Sveriges Hamnar. Men det är en större fråga. Alltså, för tydlighetens skull: Konflikten i Göteborg handlar inte om att undantränga existerande kollektivavtal. Den handlar heller inte om kronor och ören eller påhittade snittlöner.
Vill organisera oss fritt
Vad handlar den då om? Jo, vi vill kunna organisera oss fritt i det fack vi själva valt och representera våra medlemmar, vilka utgör 85 procent av hamnarbetarna i Göteborg. Vi vill kunna vara med och påverka i de lokala frågor som formar vår vardag på jobbet. Vi vill vara inkluderade i skyddsorganisationen och medverka till att vår arbetsplats, som många gånger är riskfylld, blir säkrare. Vi vill att APMT framöver garanterar att de ska följa de lagar och regler gällande semester och föräldraledighet som finns i Sverige.
Dessa krav kan knappast anses vara orimliga och en stabil arbetsfred är möjlig om APMT slutade ägna sig åt smutskastning och i stället mötte oss i respektfull dialog. Om Jan Björklund, Helene Odenjung och Mats Persson anser att våra krav kring säkerhet, representation och lagstadgade rättigheter går utanför deras tänkta proportionalitetsprincip skulle det vara intressant att höra vad de då anser vara rimliga krav att gå i konflikt för.
Ett pragmatiskt arbetssätt
Det som tidigare var kommunalt ägda Göteborgs Hamn AB är i dag uppdelat i tre delar, där varje del drivs av privata aktörer. APMT är en av dessa tre. Våra krav, som APMT anser vara omöjliga eller rent av olagliga, tillmötesgås hos de andra två arbetsgivarna. Där arbetar vi efter den modell som funnits och fungerat i decennier, där båda hamnarbetarfacken som finns på arbetsplatsen får representera sina medlemmar i förhandlingsrummen och i skyddsarbetet. Det är ett pragmatiskt arbetssätt som fram tills nyligen även fungerat i APMT.
Det skulle vara önskvärt om Liberalerna ägnade lite av sin dyrbara tid åt att titta på båda sidor av konflikten, i stället för att återge rena felaktigheter från arbetsgivarsidan.
Karl Rudolfsson
Svenska Hamnarbetarförbundet avdelning 4