Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Går det att ”snacka” mänskliga rättigheter med en regim vars utrikesminister vägrar skaka hand med Margot Wallström? undrar Devin Rexvid. På bilden Stefan Löfven och den iranske utrikesministern Mohammad Javad Zarif.

Legitimera inte den iranska diktaturen, Wallström

DEBATT: Att ta emot den iranske utrikesministern i Sverige gynnar tyvärr inte alla offer för den iranska regimens förtryck, våld och tyranni, skriver Devin Rexvid.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Devin Rexvid, socionom, forskar om hedersrelaterat förtryck och våld

Bilden av leende svenska ministrar med statsministern i spetsen när de i veckan tog emot den iranske utrikesministern, Mohammad Javad Zarif, har etsat sig fast på min näthinna. Som politisk flykting från Iran får svenska ministrars breda leenden mig att tänka på andra bilder.

Bilden av Hamid som i onsdags rullade sig till centrala Stockholm för att demonstrera mot Zarifs Sverigebesök. Hamid är rullstolsburen på grund av den förlamande tortyr han utsattes för i regimens fängelse.

Bilden av vänsteraktivisten Nasrin som bryter ihop när hon berättar om hur förhörsledaren drog ned trosorna på henne för att få henne att ange sina kamrater och fullbordade våldtäkten när han inte fick orden ur henne.

Bilden av min kemilärares sorgsna ögon vars systers kropp, också vänsteraktivist, skickades hem i en stor respektive liten säck. I den lilla säcken fanns hennes avskurna bröst.

Jag tänker på Loghman, en klasskamrat till mig, vars familj fick betala för de kulor som användes när hans bror arkebuserades. Tankarna går också till de arbetare som häromveckan utsattes för offentliga spöstraff då de krävde sina rättigheter.

Summariska rättegångar

Tankarna går till dem som dömdes till döden i tvåminuters rättegångar. Motståndare som halalslaktades på grund av sina haramtankar. Inte av en domstol utan av Ayatollah Khalkhali som ställde en enda fråga till politiska fångar: ”Är du troende eller ej?”. De som svarade ja fick leva ett plågsamt liv som angivare och avhoppare. De män som skakade på huvudet arkebuserades varje dag innan soluppgången.

Tankarna går också till de ogifta kvinnor som även de svarade nej men våldtogs först för att ta ifrån dem ”oskulden” då ”oskulder” enligt regimen hör hemma i paradiset. Dessa kvinnor och män begravdes i hemliga massgravar. Deras familjer fick precis som min klasskamrats familj betala bödlarna för de kulor som gick till spillo när de fyllde fångarnas gudlösa kroppar.

Dessa bilder är inte skapade av IS propagandamaskineri utan av dess förfader, den iranska regimen. För mig och många iranier i Sverige är frågan varför Sverige, som humanitär stormakt och den svenska regeringen som driver en feministisk utrikespolitik, ska ha kontakter med den iranska regimen som förtrycker, förföljer, fängslar, torterar och avrättar motståndare?

Varför ta emot en utrikesminister vars regim står för könsapartheid, sharialagar och finansiering av shiitiska terrororganisationer?

Går det att ”snacka” mänskliga rättigheter med en regim vars utrikesminister vägrar skaka hand med Margot Wallström eftersom hon och kvinnor i stort behandlas och betraktas som ”en halv man”?

Hittills har det varit svenska och västerländska politiker, främst kvinnliga, som fått anpassa sig efter regimens krav genom att täcka nakna skulpturer, genom inte ta i hand, genom att ta på sig slöja när de träffat representanter för den iranska regimen för att vid sidan om affärer snacka mänskliga rättigheter.

Trots goda intentioner leder den här sortens diplomati bara till legitimering av diktaturen i Iran som tillhör de värsta i vår samtid.

Devin Rexvid

socionom, forskar om hedersrelaterat förtryck och våld