Sommaren har dragit sin sista suck, och både riksdag och skolor har åter öppnat sina portar. Sveriges klassrum fylls återigen med kunskapstörstande elever. Förhoppningsvis möttes dessa elever av utvilade lärare, välutrustade lärmiljöer och böcker färska från tryckeriet. Nytt för denna termin är en skarpare skrivning i skollagen som betonar elevers rätt till de läromedel som lärare bedömer att de behöver.
Lagändringen som trädde i kraft den 1 juli är historisk och mycket välkommen, särskilt med tanke på att tre internationella kunskapsmätningar förra året visade en nedgång i svenska elevers läsförmåga och matematikkunskaper. Även om resultaten också sjunkit i flertalet andra länder, så är det en varningssignal att ta på allvar. Inte minst eftersom Sverige dessutom uppvisar allt större skillnader mellan olika elevgrupper. Detta bör ses i ljuset av att Sverige är det land i Norden som de senaste åren har lagt minst pengar på läromedel, och att de senaste nedskärningarna har resulterat i ännu mer begränsade läromedelsbudgetar för landets skolor.
Varierar kraftigt
Situationen när det gäller läromedel varierar kraftigt mellan olika skolor och huvudmän. På vissa skolor bedömer lärarna att de har ganska goda möjligheter att välja läromedel och lärverktyg utifrån pedagogiska och didaktiska överväganden. Samtidigt tvingas lärare på andra skolor kopiera material, skapa egna texter eller till och med ta med material de har bekostat själva för att undervisningen överhuvudtaget ska fungera. Den bristande likvärdigheten kräver ett starkare nationellt regelverk.
I de uppdaterade läroplanerna förtydligas numera rektors ansvar för att alla elever erbjuds strukturerad undervisning under lärares ledning. Det är bra, men vi saknar en skrivning om lärares rättigheter i relation till detta. När pengarna inte räcker till reduceras lärarnas möjlighet till inflytande över läromedlen till en ”skenprocess” där valen mer kommer att handla om ekonomi än didaktik och pedagogik. Detta visar rapporten ”Ekonomin styr, läraren önskar” (Sveriges Lärare, 2023). Den verkliga makten över läromedelsvalet hamnar hos den som styr över budgeten. I vissa fall innebär det att besluten om inköp fattas på huvudmannanivå. Det gäller främst de digitala läromedlen, där ”billiga” helhetslösningar köps in till skolorna utan att man säkerställer att de är funktionella i alla ämnen.
Lärarnas val av läromedel är en oerhört viktig kvalitetssäkring som inte borde få äventyras
Det är en allvarlig begränsning av lärarnas professionalitet att inte ha kontroll över lärverktygen. Om vi låter beslut om inköp ligga enbart på rektorer eller huvudmän riskerar vi att kostnad prioriteras över kvalitet. Lärarna, som varje dag möter sina elever i klassrummen, har den bästa insikten i vilka läromedel som är mest lämpliga utifrån elevernas förkunskaper och behov samt vilka lärverktyg som för undervisningen framåt. Lärarnas val av läromedel är en oerhört viktig kvalitetssäkring som inte borde få äventyras. Detta måste skolminister Lotta Edholm vara medveten om.
2021 föreslog Läromedelsutredningen en ändring i läroplanerna, som skulle stärka lärarnas möjligheter att själva välja läromedel. Det är fortfarande ett bra förslag, redan utrett och klart. Nu återstår bara att fatta beslutet.
Granska huvudmännen
Vi vänder oss därför till skolminister Lotta Edholm med några enkla krav:
– Stärk lärares rätt till inflytande över läromedelsinköpen genom en skrivning i läroplanerna.
– Ge Skolinspektionen i uppdrag att återkommande granska att huvudmännen lever upp till skollagens krav om tillgång till läromedel.
– Ta fram ett regelverk med nationella kvalitetskriterier för läromedel i nära samråd med företrädare för lärarprofessionen och läromedelsförfattarna.
Per Kornhall, förbundsordförande, Läromedelsförfattarna
Anna Olskog, förbundsordförande, Sveriges Lärare