Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Lagstiftningen skyddar föräldrarnas rättigheter men tar inte tillräcklig hänsyn till att i vissa fall barnets rättighet är att slippa utsättas för sina egna föräldrar, skriver debattören. Bild: Henrik Montgomery/TT
Lagstiftningen skyddar föräldrarnas rättigheter men tar inte tillräcklig hänsyn till att i vissa fall barnets rättighet är att slippa utsättas för sina egna föräldrar, skriver debattören. Bild: Henrik Montgomery/TT

Lagens skydd för föräldrar är starkare än för barn som far illa

Förra veckan stod det klart att tingsrätten finner mamman till flickan som har kallats Lilla hjärtat skyldig till hennes död. Socialtjänsten protesterade när det beslutades att den familjehemsplacerade flickan skulle återföras till de biologiska föräldrarna. Politikerna verkar eniga om att lagen måste ses över. Men varför har det dröjt - och varför är det så svårt? skriver Ingemar Kjellmer, pensionerad barnläkare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Kärnproblemet är att vår lagstiftning utgår från det självklara förhållandet att föräldrar vill sitt barns bästa och att de biologiska föräldrarna är barnets bästa vårdnadshavare. Lagstiftningen skyddar föräldrarnas rättigheter men tar inte tillräcklig hänsyn till att i vissa fall barnets rättighet är att slippa utsättas för sina egna föräldrar.

Vi har länge vetat att barn behöver en fast och trygg anknytning till en eller flera (men inte många) vuxna personer. Om de biologiska föräldrarna sviktar kan andra vuxna träda in och bli barnets anknytningspersoner. När den relationen är etablerad blir den livsviktig för barnet. Familjehemmets roll är inte enbart att erbjuda mat och tak över huvudet utan, lika viktigt, att erbjuda anknytning och trygghet.

Solidariska med föräldrarna

Men när samhället behöver ta över föräldraansvaret och placera barn i familjehem ställer sig tre stora hinder i vägen.

För det första: Delar av vuxensamhället mobiliserar. Det är en svår kränkning av de flesta föräldrars självkänsla när samhället omhändertar deras barn. Många vuxna har lättare att föreställa sig den smärta som drabbar de biologiska föräldrarna än den plåga som barnet utsätts för. Och när tvivel väcks om föräldrarnas ”skuld” känner många sig solidariska med föräldrarna mot ”kontrollsamhället”.

När vi på 1970-talet i Sverige började ta ökande hänsyn till behoven hos barn som far illa slöt sig en grupp föräldrar, som ansåg att de felaktigt blivit fråntagna vårdnaden, samman i en lobby-organisation och spred propaganda mot svensk socialtjänst. Kulmen nåddes med en mycket uppmärksammad artikel i Der Spiegel 1983 ”Kindergulag im Sozialstaat Schweden” (BarnGulag i välfärdsstaten Sverige) och i insändarspalter spreds påståenden att ostädad lägenhet var tillräcklig anledning att ta barnen från föräldrarna.

Beaktar den vuxnes situation

Nyligen gällde diskussionen hur skakvåld mot spädbarn skulle bedömas. Högsta Domstolen frikände i ett fall en person som tidigare dömts för skakvåld mot sitt späda barn. Det kan noteras att HD i domskälen uteslutande beaktar den vuxna partens situation – inte ett ord i domskälen om konsekvenserna för barnet för den händelse barnet faktiskt blivit misshandlat av den person som nu återfått vårdnaden av barnet.

Den rättsliga prövningen vid tvångsomhändertaganden är svår. Föräldrarnas ord står ofta mot socialtjänstens. Små barn kan inte vittna och är de stora nog att prata betraktas deras vittnesmål med misstänksamhet. Vid konstaterat fysiskt våld mot barnet kan föräldrarna skylla på varandra. Föräldrarna kan också ha intyg från olika myndighetspersoner, som intygar att de nu mår bättre, är mer stabila, har sitt missbruk under kontroll etcetera.

Familjehemmen misstänkliggörs

För det andra: Vuxna, som i barndomen placerats på barnhem eller i fosterhem, vittnar om försummelser och övergrepp. Fosterhemmen (nuvarande familjehemmen) misstänkliggörs.

För det tredje: Omplacering från de biologiska föräldrarna till familjehem är en svår process. Den kan liknas vid en social transplantation. Man flyttar en växande individ från en miljö till en helt annan för att åstadkomma bättre livsvillkor.*

Jämför med en organtransplantation. En sådan börjar med en noggrann medicinsk utredning, följs av matchning givare-mottagare. Transplantationen genomförs av specialister på ett fåtal centra och följs upp med långvarig efterkontroll av att transplantat och mottagare fungerar ihop. Hela processen utmärks av långtidsperspektiv.

Samhället är organiserat så att en transplanterad njure får större förutsättningar för lyckad långtidsfunktion än ett omhändertaget barn.

Den sociala transplantationen av ett litet barn från de biologiska föräldrarna till familjehem skiljer sig i praktiskt taget varje avseende från organtransplantationen. Samhället är organiserat så att en transplanterad njure får större förutsättningar för lyckad långtidsfunktion än ett omhändertaget barn.

Vad behöver då ändras?

- Lagändring så att barnets bästa kommer till uttryck, barnperspektiv på placering och omvårdnad, det vill säga barnets anknytning blir avgörande för långsiktig placering

- Lagändring så att de biologiska föräldrarna inte kan motsätta sig kontroll av barnets situation från socialtjänsten

- Lagändring så att det tydligt framgår att det är ett brott om en förälder underlåter att skydda sitt barn mot misshandel eller vanvård, till exempel avstår från anmälan till socialtjänst eller polis

- Utredning av socialt omhändertagande ses som en specialistuppgift

- Uppföljning under lång tid både vid familjehemsplacering och efter återförande till biologiska föräldrar blir obligatorisk

- Socialtjänsten får ökade resurser

- Familjehemmets ställning stärks ekonomiskt och statusmässigt

*Jämförelsen mellan en medicinsk och en social transplantation har jag lånat från barnpsykolog Marita Aronson

Ingemar Kjellmer, pensionerad barnläkare