Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Annie Lööf (C), Ulf Kristersson (M) och Jan Björklund (L). Bild: Hossein Salmanzadeh/TT
Annie Lööf (C), Ulf Kristersson (M) och Jan Björklund (L). Bild: Hossein Salmanzadeh/TT

L och C bör medverka till en handlingskraftig regering

Talmannens bud till Ulf Kristersson (M) att försöka bilda en regering – som kan få igenom sin budget i riksdagen – är döfött. Enda möjliga alternativet är en regering bestående av S, MP, L och C. Det vore lika så bra att L och C insåg detta så fort som möjligt, skriver tidigare riksdagsledamot för S, Evert Svensson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Regeringsfrågan verkar solklar men partierna krånglar. Alliansen plus Sverigedemokraterna avsatte Stefan Löfven (S) som statsminister men hade ingen att sätta i stället. Liberaler och Centerpartister vägrar att ta Sverigedemokraternas stöd i anspråk. På den punkten har de surrat sig vid masten. Det gläder varje sann demokrat. Det skulle också kosta för mycket prestige för mittenpartierna.

Men därmed är talmannens bud till Ulf Kristersson (M) att försöka bilda en regering – som kan få igenom sin budget i riksdagen – också döfött. Det liknar situationen i februari 1990 då den borgerliga oppositionen lyckades fälla regeringen Carlsson men där Carl Bildt, som oppositionens ledare, måste meddela talmannen ett par dagar därefter att han misslyckats med att bilda en hållbar regering. Ingvar Carlsson ombildade då regeringen till Carlsson II och det hela återgick till det vanliga. Carl Bildt vann dock det kommande valet 1991 och vi fick en borgerlig regering fram till 1994.

Nu talas det om en minoritetsregering av M och KD med stöd av SD. Visserligen står de ganska nära varandra men det måste ändå betraktas som en mycket märklig regeringskoalition med sina 154 mandat. Det är en bra bit till de minst 176 mandat som behövs för att få en majoritet i riksdagen.

Det återstår bara en möjlighet. De rödgröna plus liberaler och centerpartister. Men här har de också surrat sig vid masten. Men kanske de hinner innan stormarna dränker skutan och de går under.

Man kan fråga sig vad det är som är så förskräckligt med Socialdemokraterna? De har ju i praktiken redan dragit sig åt mitten

Man kan fråga sig vad det är som är så förskräckligt med Socialdemokraterna? De har ju i praktiken redan dragit sig åt mitten och det som återstår av skiljaktigheter går säkert att överbrygga. Kompromisser har gjorts tidigare och kan göras igen. Socialdemokraternas gruppledare Anders Ygeman har ju redan flaggat för det.

Jag har genom åren träffat många såväl liberaler som centerpartister som sagt att de inte ligger så långt ifrån Socialdemokraterna. Jag tror dem även om de i ett skarpt läge valt sida. Men nu föreligger ett annat skarpt läge – landet måste ha en handlingsduglig regering.

Det är klart att det kan kännas svårt för både L och C att göra upp med Stefan Löfven men vad är alternativet när de stängt vägen till SD? Folket har sagt sitt – och folket har alltid rätt i ett demokratiskt val. Partierna har att rätta sig därefter även om det kräver ett visst mått av självövervinnelse. Om nu L och C vägrar V en regeringspost så går det ju att ordna som det har varit under denna mandatperiod för att få majoritet i riksdagen vid beslut.

Jag tror också att svenska folket, inklusive de som röstat på L och C skulle uppskatta att vi får en regering som har majoritet i riksdagen. S-100, MP-16, L-20 och C-31 gör 167. Med V:s 28 mandat blir det en regering som har stöd av 195 mandat av riksdagens sammansättning på 349 mandat. Även om det kan bli besvärligt så ser detta ut som den bästa lösningen. Det vore lika så bra att L och C insåg detta så fort som möjligt och började förhandla om innehållet i en kommande regeringsförklaring.

Eftersom Socialdemokraterna är största parti är det också självklart att de skall tillsätta regeringschefen, men de andra partierna kan ju bli chefer för betydelsefulla departement.

Eftersom Socialdemokraterna är största parti är det också självklart att de skall tillsätta regeringschefen, men de andra partierna kan ju bli chefer för betydelsefulla departement. Även om varje departement är viktigt är ju några viktigare än andra.

En sådan bred regering kräver kompromisser och det är uppenbart att det för varje parti uppstår svårigheter. En regeringspolitik och en – för oss socialdemokrater liksom för andra – partipolitiskt. Ty ingen vill ju uppge sina grundläggande politiska idéer. Det innebär ett dilemma för folk att skilja på vad regeringen gör och vad de enskilda partierna vill. Och det kommer ju ett val om fyra år, då skall folk välja igen och då får inte partierna vara lika som bär. För egen del vill jag radikalisera socialdemokratin och önskar ett rättfärdigare samhälle än vad kapitalintressena kan åstadkomma.

Så – liberaler som centerpartister – medverka till att vi får en handlingskraftig regering. Svenska folket kommer att tacka er

Det har talats om en samlingsregering men det skall vi inte ha av två anledningar. Dels skall en sådan reserveras till särskilt för landet svåra lägen som krigstillstånd. Exemplet är Andra världskriget, då vi hade samlingsregering. Dels också för att varje regering behöver en opposition.

Av dessa två anledningar måste en koalition mellan de två blocken (SD oräknat) avskrivas från dagordningen.

Så – liberaler som centerpartister – medverka till att vi får en handlingskraftig regering. Svenska folket kommer att tacka er. Och valet mellan SD och de rödgröna är oundvikligt. Ni ha valt bort SD för gott. Så varför tvekar ni?

Avgjort. Liberaler som centerpartister – medverka till att vi får en handlingskraftig regering. Svenska folket kommer att tacka er. Och valet mellan SD och de rödgröna är oundvikligt. Ni ha valt bort SD för gott. Så varför tvekar ni? skriver debattören.

Evert Svensson

riksdagsledamot 1957-1991 (S)

Broderskapsrörelsens ordförande 1968-1986 (Numera Socialdemokrater för tro och solidaritet)