Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ideella krafter är ingen svaghet utan tvärtom en betydande styrka i vår verksamhet, skriver debattören.
Ideella krafter är ingen svaghet utan tvärtom en betydande styrka i vår verksamhet, skriver debattören.

Lösningen är inte att staten tar över kvinnojourerna

Visst finns det kvinnor med mycket tunga besvär och diagnoser som behöver vård och behandling av samhället. Även de får stöd av våra jourer, men de tillhör en annan grupp än dem som vi är rustade för att ta emot, skriver Jenny Westerstrand, ordförande, Roks.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik

31/8 Låt staten ta över kvinnojourerna

Det är anmärkningsvärt att två kvinnor med erfarenheter av kvinnojoursrörelsen framställer kvinnojourernas verksamhet i så skevt ljus. Synen på den våldsutsatta kvinnan och det ideella arbetets natur känns främmande i Madeleine Perssons och Linda Bertilsdotter Olssons beskrivning.

Roks kvinnojourer är mycket riktigt ideella föreningar och självständiga medlemmar i Roks. Här finns många kunniga anställda men basen i hela vår rörelse är de ideella, fria, krafter som kvinnor och tjejer lägger ner för att få ett slut på mäns våld mot kvinnor, tjejer och barn. Det är ingen svaghet utan tvärtom en betydande styrka i vår verksamhet.

Det ideella arbetet beskrivs allt oftare som ”gratis”. Vilket leder fel och missar helt det som driver ideella verksamheter framåt, nämligen glöd och resultat.

Bred kompetens

Till Roks kvinnojourer kommer de ideella jourkvinnorna med kunskaper och erfarenheter från ett brett spektrum av olika yrkesfält och nätverk. Parat med de kunskaper om våldets dynamik och processer som de får genom arbetet med Roks och jourerna, bidrar det till en tydlig förankring i samhällets olika delar och en ovärderlig insikt om våldets plats i skilda kontexter och situationer.

Det ideella engagemanget är också ett uttryck för önskan om samhällsförändring. Fria timmar utan betalning ställer krav på att arbetet tjänar sitt syfte, att det är betydelsefullt och leder framåt. Den friheten ger oss kraft och styrka att oförtrutet arbeta vidare för att nå vårt mål om ett slut på mäns våld mot kvinnor.

Artikelförfattarna föreslår att stat och kommun tar över och driver skyddade boenden – och bortser då helt från den välkända och påtalade bristen på kunskap om våld hos det offentliga:

• Hur socialtjänsten i sina vårdnadsutredningar, enligt juristen Eva Diesen, blundar för pappors våld.

• Hur kommunernas stöd- och behandlingsverksamheter, enligt sociologen Sara Helmersson, tenderar att upprätta en hierarki i stödarbetet där samtal med förövande män rankas högst och där det finns en tendens att ge kvinnan en del av skulden för våldet.

Lång erfarenhet

Till detta kommer våra jourers mycket långa erfarenhet av att stötta kvinnor i möte med en socialtjänst som inte ser hennes utsatthet och som tar allt för lätt på mannens våld.

Roks jourer arbetar dygnet runt för att bryta dessa stereotypa könsuppfattningar och det vore rent förödande om de också skulle prägla jourverksamheten.

Vi vet att kvinnor som har levt i våld tar över våldsutövarens beskrivningar av dem. Vi vet att det leder till en skam över att ”vara sån” – den fula och värdelösa kvinna som han beskriver. Samhällets syn på den misshandlade kvinnan som ojämställd och vårdkrävande hjälper inte utan förstärker tvärtom skammen.

Roks jourer ger kvinnan redskap för att se processen av nedbrytning som hon har utsatts för och hjälp att tydligt identifiera våldet som mannens ansvar – inte hennes.

Ett viktigt steg i det arbetet är att bekräfta henne som en vanlig kvinna. När en våldsutsatt kvinna kan spegla sig i andra kvinnor ser hon också sig själv i ett annat ljus. Våra kollektiva boenden bidrar till att bryta dessa våldsutsatta kvinnors isolering, något som visat sig vara effektivt i förändringen av deras liv.

Behöver upprättelse

Enligt vårt synsätt är kvinnorna vi möter alltså inte främst i behov av vård och behandling, utan av upprättelse och ett bemötande som vuxna kvinnor med intakt människovärde.

Detta sätt skiljer sig markant från det tal om vård och behandling av kvinnan som de två artikelförfattarna använder. I den behandlande diskurs som de lutar sig mot är just avståndet mellan ”behandlaren” och ”kvinnan” grunden för hela upplägget – något som vi både arbetar och organiserar oss för att undvika.

Visst finns det kvinnor med mycket tunga besvär och diagnoser som behöver vård och behandling av samhället. Även de får stöd av våra jourer, men de tillhör en annan grupp än dem som jourernas boenden är rustade för att ta emot.

Vad som behövs är en stark och vital ideell kvinno- och tjejjoursrörelse som med samhällets stöd får driva sin viktiga verksamhet, och att vår kunskap tas till vara i det politiska arbetet.

Vad som behövs är en stark och vital ideell kvinno- och tjejjoursrörelse som med samhällets stöd får driva sin viktiga verksamhet, och att vår kunskap tas till vara i det politiska arbetet. Det skapar förändring. Och förändring är vad vi arbetar för och kräver.

Jenny Westerstrand, ordförande, Roks