Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Självklart måste alla hjälpas åt att bekämpa smittspridningen. Men måste gymnasieeleverna ta den största och den mest långtgående smällen?, skriver debattörerna. Bild: Privat, Berit Roald

Lös trängseln utan att offra gymnasisternas framtid

Vi anser att våra ungdomars undervisning måste prioriteras och att smittspridningen och trängseln i kollektivtrafiken i de centrala delarna av staden ska bekämpas på annat sätt. Vårens distansundervisning visade att de elever som förlorade mest var de elever som är i behov av mest stöd, skriver Annika Buregård Eklund, och Annika Hansson, förstelärare på Schillerska gymnasiet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Grundläggande för ett lands utveckling och välstånd är att utbilda sina unga – det har man vetat i alla tider. Göteborgs stads utbildning har nu beslutat att för att “minska smittspridningen och trängseln i kollektivtrafiken i de centrala delarna av staden” (Utbildningsförvaltningen, senast uppdaterad 2020-08-11) så ska respektive gymnasieskola anpassa undervisningen. Det innebär i praktiken att eleverna delvis måste fortsätta med den distansundervisning som bedrevs under vårterminen. När det gäller de teoretiska programmen innebär det 60 procents undervisning i skolan (år 1 får 100 procent, år 2 och 3 får dela på resten av tiden). Vi anser att våra ungdomars undervisning måste prioriteras och att smittspridningen och trängseln i kollektivtrafiken i de centrala delarna av staden ska bekämpas på annat sätt. Var finns visionerna?

Konsekvenser för eleverna

De erfarenheter vi har från vårens undervisning visar att distansundervisning på det sätt som “vanliga gymnasier” kan tillhandahålla omöjligt kan kompensera den fysiska undervisningen. Det skapas alltså en utbildningsskuld. Om man jämför en utbildningsskuld med andra så kallade “skulder” som vår pandemi skapar; vårdskuld, “BNP-skuld”, långtidsarbetslöshet, etcetera, är utbildningsskulden svårare upptäcka eftersom de allvarliga konsekvenserna visar sig senare, genom att till exempel ge försämrade framtidsmöjligheter för våra ungdomar. Är våra beslutsfattare villiga att ta dessa konsekvenser?

Kanske är de kortsiktiga konsekvenserna tydligare. Som förslaget är nu ska våra elever ha lärarledd undervisning i skolan på halvtid och halvtid på distans. Om man refererar till distansundervisningen i våras kan man grovt räkna med att den undervisningen gav ca 50 procents kompensation. Rent matematiskt blir det nu då 25 procent utbildningsskuld, vilket resulterar i att fler elever kommer att bli underkända, göra sämre resultat på nationella prov och kanske missa ett meritpoäng. Finns resurser för att gottgöra eleverna för detta?

Vårens distansundervisning visade att de elever som förlorade mest var de elever som är i behov av mest stöd.

Vårens distansundervisning visade att de elever som förlorade mest var de elever som är i behov av mest stöd. Som vanligt är det de elever med sämst utgångsläge som är förlorarna. Orsaken kan vara psykisk ohälsa, trångboddhet, litet stöd hemifrån, behov av extra stöd i undervisningssituationen och språksvårigheter. Och alla elever förlorar en levande undervisning.

Vad gör kommunen?

Självklart måste alla hjälpas åt att bekämpa smittspridningen. Men måste gymnasieeleverna ta den största och den mest långtgående smällen? De allra flesta är nog överens om att pandemin kommer att pågå ett tag och vi behöver en långsiktig och hållbar strategi. Var finns till exempel kommunens kampanj som uppmanar ALLA att försöka ta sig runt i staden på annat sätt än med Västtrafik? Gå, cykla, samåka, åka “elsparkcykel” och bli skjutsad – sätten är många. Det kan omöjligt vara gymnasieelevernas skyldighet att ensamma bära ansvaret.

Annika Buregård Eklund, förstelärare på Schillerska gymnasiet

Annika Hansson, förstelärare på Schillerska gymnasiet