Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Löjeväckande att tro att kriminalitet stoppas med mjukisbyxförbud

Att Jensens grundskola i Göteborg vill förbjuda mjukisbyxor och becknarväskor på skolan är inte bara genomdumt och missar målet, det får mig också att undra om skolan medvetet försöker mota bort oönskade elever från att söka sig till skolan. Skärpning Jensen, ni ska ge eleverna utbildning och kunskap som minskar risken att bli kriminell - inte inskränka deras integritet, skriver Mohammed Smesem, juriststudent.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I en artikel i Göteborgs-Posten publicerad den 28/9 rapporterar tidningen att Jensens grundskola i Göteborg inför en ny strategi för att komma till rätta med gängbildningar, kriminalitet och machokultur. Den nya strategin består i så mycket som - hör och häpna - en klädkod med uppmaning till eleverna att klä sig ’’propert’’. I ett brev från rektorn lyfts bland annat mjukisbyxor och midjeväskor (så kallade ’’becknarväskor’’) upp som icke önskvärda plagg; de påstås nämligen utgöra en del i en ’’gängstil’’ som enligt skolan kopplas till just machokultur, utanförskap och kriminalitet.

Det är naturligtvis bra att skolan belyser de utpekade problemen, men den införda åtgärden missar målet fullständigt och riskerar därtill att medföra kontraproduktiva verkningar.

Min stil var en gängstil

Min första tanke när jag läste om klädkoden ifråga var att jag klädde ju mig precis sådär under nästan hela min skolgång. Det var mjukisbyxor och magväska som gällde under hela högstadiet. En bra dag kunde jag dyka upp iklädd kopierad Adidas-dress som någon släkting köpt med sig hem från Irak. Min klädstil var vad som enligt Jensens skolledning är att betrakta som gängstil. Anledningen till mina klädval är av mycket enkel beskaffenhet: i skolåldern vill man typiskt sett följa trender och passa in i den miljö som man befinner sig i. Jag är uppväxt i göteborgsförorten Angered där rådande mode var, och fortfarande är, den avslappnade stilen med mjukisbyxor, midjeväska och sneakers. Till Jensens stora förtret är jag sex år efter att ha gått ut grundskolan varken är kriminell eller särskilt macho. Tvärtom skulle nog de flesta av mina skolkamrater beskriva mig som lite feminin och såväl min akademiska som professionella karriär har fortlöpt ganska väl. Jag har tagit mig halvvägs genom juristlinjen med toppbetyg, arbetat inom Kriminalvården och tjänstgjort vid advokatbyrå. Det finns inga spår av varken våldskapital, kriminalitet eller machoproblem i min person. Denna bakgrund delas av många av mina före detta klasskamrater och vi är alla vandrande motargument mot den klädkod som Jensen nu valt att införa.

Det är tydligt att en klädkod som underkänner mjukisbyxor och midjeväskor kommer att medföra att ungdomar från förorten känner sig mindre välkomna

Motiven bakom klädkoden saknar dessutom stöd i forskningen. Man kan tänka sig att en aktör inom skolväsendet ägnar sig åt evidensbaserad praktik, men den som letar efter stöd i forskningen i skolledningens uttalanden famlar i blindo. Till stöd för den nya klädkoden anger Jensen blott svepskäl som rentav motsägs av forskningen. Forskarna David Brunsma och Kerry Rockquemore står bakom en flitigt citerad undersökning som utgör ett slags magnum opus på skoluniformen- och klädkodens område. Forskningen visar att klädrestriktioner i skolmiljö inte har verklig korrelation till varken närvaro, beteende eller droganvändning. Tvärtom leder den till sämre akademiska resultat i vissa fall.

Värna individuell frihet

Det skall heller inte glömma att det finns ett värde i att värna skolelevers individuella frihet och integritet - även ifråga om klädval. Först och främst kan man inte förbise att klädkoden faktiskt riktar sig till barn och frågan är om dessa överhuvudtaget lämpligen bör förväntas eller uppmuntras att klä sig som små VD:ar.

Alldeles oavsett bör vi tillerkänna människor rätten att fritt uttrycka sig genom sina fysiska attribut och denna rätt bör tillfalla även skolungdomar. En stor del av vår identitet hänger ihop med hur vi klär oss och som ovan nämnts påverkas vi helt naturligt av vår omgivning. Risken är då att känslan av sammanhang och trygghet naggas i kanten eller, för vissa, helt går om intet. I denna del bör även nämnas att såväl skollagen som skolans läroplaner faktiskt föreskriver att individens frihet och integritet ska genomsyra skolverksamheten.

Känner sig mindre välkomna

Klädkoden som Jensen infört riskerar snarare att drabba en särskild demografisk grupp och har därmed en kontraproduduktiv effekt. Det är tydligt att en klädkod som underkänner mjukisbyxor och midjeväskor kommer att medföra att ungdomar från förorten känner sig mindre välkomna. Att denna grupp, som jag själv tillhört, drabbas är särskilt olyckligt med tanke på att det är precis motsatsen som behövs. Ungdomar från förorten som trots allt sökt sig till en skola i innerstan suktar efter att känna gemenskap och acceptans. Det sista som den kaxiga förortsungen iklädd mjukisbyxor behöver är att känna sig ailenerad och oönskad - för vilka signaler sänder det förutom att samhället rentav avfärdar en som gängkriminell och macho på grund av ens klädstil? Jag vill inte bli för raljant eller alarmistisk i min ton, men man kan verkligen fundera på om Jensens i Göteborg rentav försöker undvika att elever från förorten söker sig till deras skolor.

Satsa på kunskap

Skärp er, Jensen. En skola ska motverka gängbildningar, kriminalitet och machokultur med utbildning - inte med klädrådgivning. Det är löjeväckande att i egenskap av skola koppla gängkriminalitet till skolelevers klädsel. Hade Jensen haft genuina avsikter med motiven bakom sitt utspel skulle skolan satsa på att ge kunskap om kriminalitet, utanförskap och giftiga machonormer.

Skolan ska ombesörja våra barns utbildning - låt modehusen sköta klädbiten.

Mohammed Smesem, juriststudent