Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Löfvens skakiga regering har skadat Västsverige

På kort sikt får regeringsombildningen inga dramatiska konsekvenser för Göteborg. På lång sikt kan Västsverige – och därmed hela landet – gynnas av att infrastrukturminister Anna Johansson (S) fått gå. Hon har varit en besvikelse och har misslyckats i en rad viktiga frågor, skriver Jonas Ransgård (M).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Lagbrotten på Transportstyrelsen och regeringens taffliga hantering av dem har tagit stor plats i samhällsdebatten under sommaren. Extra utskottssammanträden har hållits i riksdagen och de ansvariga statsråden har fått chansen att förklara sitt agerande eller sin passivitet. Sedan Alliansledarna meddelat sin avsikt att rikta misstroendeomröstning mot infrastrukturminister Anna Johansson (S), inrikesminister Anders Ygeman (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) var det många som spekulerade i vad som skulle hända då statsminister Stefan Löfven (S) skulle hålla presskonferens dagen efter. Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna hade då deklarerat att de tänkte ställa sig bakom en misstroendeförklaring mot Anna Johansson, men Vänsterpartiet ville inte att de bägge manliga ministrarna skulle sluta. Skulle Löfven utlysa extraval, skulle han låta statsråden gå innan riksdagen hann sparka dem eller välja något annat?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Stefan Löfven presenterade en regeringsombildning som delvis gick Alliansen till mötes.

Anders Ygeman och Anna Johansson får lämna regeringen, medan Peter Hultqvist står kvar för misstroendeomröstning då riksdagen samlas. Alliansen har begärt att riksdagen kallas in särskilt för detta vilket är bra då vi annars fått en osäker situation under lång tid. Att Hultqvist sannolikt är en av de mer välsedda ministrarna motsäger inte det faktum att han under lång tid haft information om hot mot rikets säkerhet som han varken delgivit statsministern eller riksdagen.

Svikna förhoppningar

Anna Johansson är ordförande i Socialdemokraternas distrikt i Göteborg. Då hon utnämndes till infrastrukturminister var förhoppningarna stora att detta skulle bidra till att man i regeringen blev mer medveten om Göteborgs och Västsveriges stora behov av ny infrastruktur. Resultaten har hittills varit de motsatta.

I stället för en mycket angelägen satsning på ny järnväg Göteborg – Landvetter – Borås aviserade Anna Johansson att man övervägde att slopa de redan beslutade investeringarna på sträckan som den tidigare Alliansregeringen genom Catharina Elmsäter-Svärd (M) avsatt i den nationella infrastrukturplanen.

Symboliken blev extra tydlig i hanteringen av planerna för höghastighetsjärnväg där regeringen överraskande meddelade att sträckan Lund – Hässleholm skulle prioriteras före Västsverige, något som går emot rätt mycket expertis om var pengarna gör mest nytta.

I Göteborgs Hamn arbetar man för en farledsfördjupning för att kunna ta emot större fartyg. Här har Anna Johansson meddelat att staten – om man hittar pengar – skulle kunna betala cirka sju procent om staden som ägare stod för de resterande 93 procenten. Det är en helt orimlig hållning givet att hamnen inte är ett lokalt intresse utan nationellt för att inte säga nordiskt.

Kanske är det så att rädslan för att uppfattas gynna den egna valkretsen gör att det snarast är en nackdel med en lokal röst i regeringen eller också har Anna Johansson (S) misslyckats med att få regeringskollegornas öra.

Det är illa för Göteborg och Västsverige.

Skakig regering märks lokalt

Att regeringens ställning i riksdagen är skakig märks också lokalt. Över kommunerna regnar en strid ström av riktade uppdrag med otillräcklig finansiering, ofta tillfällig. Det blir tillfällen för Vänsterpartiet att visa att man påverkar regeringspolitiken men leder samtidigt till kortsiktighet, otydlighet och svårigheter att styra. Så sent som vid halvårsskiftet presenterade regeringen och Vänsterpartiet tillsammans nya önskemål om vad kommunerna borde göra för ensamkommande flyktingar samtidigt som man aviserade statsbidrag på cirka fyra procent av de beräknade kostnaderna.

Är det något man märker både i mötet med företagare och med medborgare är det efterfrågan på stabilitet, att veta vad som gäller. Många föredrar ett negativt besked framför otydlighet och stabila spelregler är viktiga för många som ser långsiktigt på företagande, utbildning, investeringar och annat. Det ställer krav på politiken både nationellt och lokalt. Å ena sidan ansvaret att peka på alternativ och visa meningsskiljaktigheter, å andra sidan ta ett gemensamt ansvar för att leda framåt. Det blir särskilt tydligt i kommuner och landsting där också oppositionen har plats i styrelserna, den “lokala regeringen”.

Ingen decemberöverenskommelse i Göteborg

I Göteborgs kommunfullmäktige har vi aldrig haft någon decemberöverenskommelse. Alliansen har lagt gemensamma budgetförslag och röstat för dem på budgetmötet.

Då kommunfullmäktige i juni behandlade budgeten för 2018 förlorade Alliansens förslag mot det rödgröna med 36 röster mot 40 sedan fem ledamöter avstått i slutomröstningen. Därmed gäller de rödgrönas budget även nästa år.

Det är förstås otillfredsställande med en statsminister som efterlyser samarbete i samma andetag som han kallar övriga partier ansvarslösa, kortsiktiga och populistiska.

På kort sikt får regeringsombildningen inga dramatiska följder för Göteborg.

På längre sikt får vi hoppas på större förståelse för att investeringar i Göteborgs och Västsveriges infrastruktur ger positiva effekter för hela landet.

Jonas Ransgård (M)

oppositionsråd i Göteborg