Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Har gjort sitt. Att Sveriges alla tusentals bibliotekarier, i stället för ett fåtal individer, väljer ut en värdig vinnare borgar för att misstankar om vänskapskorruption och mutkolvar försvinner. Och det finns fler fördelar, skriver Håkan Tendell. På bilden Sara Danius som tillkännager 2017 års nobelpristagare.

Låt Sveriges bibliotekarier välja nobelpristagare

Det framstår som allt mer osannolikt att den självbefläckade Svenska Akademien ska få behålla uppdraget att utse nobelpristagare i litteratur. Låt i stället tusentals auktoriserade litteraturälskare , Sveriges bibliotekarier, välja en värdig vinnare, och tillkännage därefter prisvinnaren på Sveriges största litteraturfest, Bokmässan i Göteborg, skriver författaren Håkan Tendell.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

En organisation som inte gynnsamt förändras i takt med utvecklingen är dömd till undergång. Det tar bara olika lång tid beroende på vad för slags organisation det handlar om. Företag löper hela tiden risk att kunder, aktieägare och skickliga medarbetare vänder på klacken. Statliga myndigheter och kommunala bolag som inte kan leverera vad folket behöver fortlever med konstgjord andning tills pennstrecket dras. Partier som betraktar väljare som något som ska uppfostras eller utnyttjas i stället för att betjänas faller när blott hardcorefansen fingrar på den gamla vanliga valsedeln.

Seglivade organisationer

Så finns det emellertid organisationer som är mer seglivade än andra av den anledningen att deras kärnverksamhet just handlar om att bevara det gamla. Svenska kungahuset. Svenska kyrkan. Svenska akademien. Goa, gamla institutioner med traditioner som har hundratals år på nacken. Men inte ens dessa kan överleva tidens tand utan att förändra sig.

Förr var regenten i första hand en krigsherre med i princip oinskränkt makt över sina undersåtar. Nu är regenten i stort sett maktlös med undantag för att hen och hens släkt arbetar som lockbete när svenska företag vill sälja fordon, vapen eller andra varor till utlandet. Vad är väl sprit och värdinnor mot att få skaka hand med en äkta kunglighet?

Kyrkan är inte sämre den. Först omvände den raskt alla asadyrkare till katoliker. Helt klart imponerande, även om den snabba frälsningen i många fall förmodligen hade sin grund i att bönder ville undvika antingen svärdet eller galgen. Några hundra år senare skulle alla rättroende katoliker plötsligt bli protestanter, vilket var det nya rättroendet.

Nuförtiden, när vetenskapen steg för steg demolerat religiösa vanföreställningar och kyrkan tappat anhängare, ser man tendenser till att kyrkan vill öppna sig för alla som tror på något, vad det än må vara, bara det inte är evidensbaserat, vilket skulle förta känslan av en magisk värld fylld av andar, spöken, änglar och demoner.

Nedläggning eller anpassning?

Återstår så Svenska Akademien. Kommer den att läggas ned eller anpassa sig? Kommer dess kvarsittare fråntas rätten att utse nobelpristagare i litteratur och mest ägna sina dagar åt att ge ut en bok med ord i alfabetisk ordning? Många utomstående vill i alla fall bli ledamöter. En kriminolog nekade tanken på sig själv som ledamot, men ansåg ändå att hen skulle kunna styra upp verksamheten om hen blev invald. En teaterprofil begick skriftligt karaktärsmord på många ledamöter som befanns lida av maktberusning, men uttryckte sig sedan beredd att axla ansvaret som ledamot, naturligtvis på ett mer ansvarsfullt sätt, får man förstå.

Världen utvecklas och omformas. 1786 låg Litteratursveriges Mecka i Börshuset i Stockholm. 2018 ligger det på Bokmässan i Göteborg.

Frågan är på vad sätt nobelpristagare i litteratur i framtiden ska utses, för det framstår som mer och mer osannolikt att den självbefläckade Akademien ska få behålla uppdraget.

Nobelpristagaren bör röstas fram av landets alla bibliotekarier. Pristagaren bör sedan tillkännages på den största litteraturfesten i riket: Bokmässan i Göteborg.

Bokmässan rätt arena

Att tusentals auktoriserade litteraturälskare, i stället för ett fåtal individer, väljer ut en värdig vinnare borgar för att misstankar om vänskapskorruption och mutkolvar försvinner. Vidare kommer det alltid bli en författare av böcker som vinner priset. Inte dramatiker. Inte låtskrivare. Inget fel med dessa yrken, men var bransch har sina priser.

Finns det möjligtvis någon risk med att de stora massorna får utse vem som ska anses vara världens bäste, ej ännu prisbelönte, författare? Ja, risken för att det ofta ska bli någon som folk i gemen sällan har hört talas om blir mindre. Detta kommer att bli till stor lättnad för många i kultureliten som annars tvingas snabbgoogla pristagaren för att kunna verka insatta när de får en mikrofon i ansiktet.

Världen utvecklas och omformas. 1786 låg Litteratursveriges Mecka i Börshuset i Stockholm. 2018 ligger det på Bokmässan i Göteborg.

Håkan Tendell

författare