På dagen för ett år sedan stod statsminister Stefan Löfven (S) värd för det sociala toppmötet i Göteborg. Det var regeringens enda prioritet för Europapolitiken och skulle tillföra en ”social dimension” till Europasamarbetet.
Vi moderater varnade för att mötet var startskottet för en ny ordning där alltmer av välfärdspolitiken bestäms på EU-nivån i stället för nationellt.
Nu måste Sverige snabbt bjuda gemensamt motstånd över partigränserna och tillsammans med arbetsmarknadens parter försöka stoppa den utveckling vi ser.
Nu ett år senare kan vi tyvärr konstatera att våra farhågor besannas när den sociala pelaren i rask takt omvandlas till ny europeisk arbetsmarknads- och socialpolitik-lagstiftning. Nu måste Sverige snabbt bjuda gemensamt motstånd över partigränserna och tillsammans med arbetsmarknadens parter försöka stoppa den utveckling vi ser. Det handlar om att rädda den svenska modellen, som vi känner den i dag.
Den sociala pelaren som skrevs under på toppmötet innehåller 20 principer för ett socialt Europa. Principerna i sig är inte bindande, men det är den lagstiftning som just nu förhandlas i EU med hänvisning till den sociala pelaren. Det handlar om allt från stora och allvarliga frågor som regleringar av föräldraledigheten samt långtgående ingrepp på den svenska arbetsmarknadens funktionssätt till banala onödigheter som nya regler om att restauranger bör tillhandahålla vatten gratis.
Det har tidigare funnits en samsyn över partigränserna i Sverige att makten över social- och arbetsmarknadsfrågor inte ska flyttas från nationell till EU-nivå.
Det har tidigare funnits en samsyn över partigränserna i Sverige att makten över social- och arbetsmarknadsfrågor inte ska flyttas från nationell till EU-nivå. Stefan Löfven påstår förvisso att syftet med toppmötet aldrig var att bereda vägen för lagstiftning inom välfärdspolitikens områden. Det var ”en skröna” som spreds av borgerligheten. Men en boll studsar alltid två gånger och med tanke på det stora stödet som finns i stora delar av Europa för att göra verklighet av principerna – genom EU-lagstiftning – borde det inte komma som någon överraskning att det nu sker.
Det kan förefalla ironiskt, men det är ett faktum att Socialdemokraterna, som historiskt har gjort det största numret av att värnat den svenska modellen, satte igång en process som vi i värsta fall bara ser början på. Får dessutom EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sin vilja igenom kommer rådet börja fatta beslut med kvalificerad majoritet i stället för i enhällighet, i samtliga välfärdsfrågor och i skattepolitiken. Skulle det bli verklighet riskerar vi att alla dammluckor öppnas.
Svenskt näringsliv och LO har till och med har inrättat ett gemensamt EU-råd med just detta syfte, vilket är ett tecken på att hotet mot den svenska modellen är reellt.
Men bara att försöka mildra konsekvenserna av förslagen som förhandlas just nu är en grannlaga uppgift. Svenskt näringsliv och LO har till och med har inrättat ett gemensamt EU-råd med just detta syfte, vilket är ett tecken på att hotet mot den svenska modellen är reellt. Det handlar i slutändan om att värna parternas autonomi och avtalsfrihet så att den svenska modellen inte förhandlas bort i EU.
Det just för tillfället mest allvarliga förslaget som behandlas med hänvisning till den sociala pelaren rör en uppdatering av arbetsvillkorsdirektivet. Direktivet innehåller bestämmelser om vilken information om anställningen arbetsgivare måste delge arbetstagaren. I sak är detta inget konstigt, men efter införandet av sociala pelaren introducerade man minimirättigheter i direktivet som berör centrala delar av det som vi i Sverige reglerar i kollektivavtalen och som förhandlas mellan arbetsmarknadens parter. Nu riskerar innehållet i svenska kollektivavtal att bli föremål för lagstiftning på EU-nivå samtidigt som tolkningsrätten därmed hamnar hos EU-domstolen i stället för den svenska arbetsmarknadsdomstolen.
Det är är svårt att tänka sig en fråga som lämpar sig sämre för EU-gemensamt beslutsfattande än föräldraledigheten.
Regeringen har redan gått med på att föräldraledigheten ska regleras genom lagstiftning i EU. Frågan är ännu inte avgjord i Europaparlamentet, men alldeles oavsett utfall är det allvarligt att frågan ens behandlas i EU. Det är nämligen det är svårt att tänka sig en fråga som lämpar sig sämre för EU-gemensamt beslutsfattande än den. I den bästa av världar är det en fråga som ska beslutas vid köksbordet. Visserligen pekar det mesta på att den lagstiftning som nu antas inte kommer att tvinga Sverige att ändra vår föräldraförsäkring. Men det är symboliskt och framförallt principiellt oroande. Nästa gång EU ska ändra reglerna för föräldraledigheten kan förhållandena se annorlunda ut och i stället för en socialliberal majoritet kan vi i stället ha en socialkonservativ. Då blir utfallet förmodligen inte en jämnare fördelning av föräldraledigheten, utan en tillbakagång till en mer traditionell ordning.
Tillför det gemensamma beslutsfattandet inget mervärde ska vi undvika att de blir föremål för jämkning med 27 andra medlemsstater.
Det är svårt och ibland inte ens möjligt att skilja på sakfrågor och institutionella frågor i EU och allt gemensamt beslutsfattande med andra medlemsländer innebär kompromisser. Moderaterna anser att EU är den främsta arenan för att hitta gemensamma lösningar på problem Sverige inte kan lösa på egen hand. Men en utgångspunkt för svensk EU-politik bör vara att bara frågor som vi är beredda att kompromissa om ska beslutas i EU. Tillför det gemensamma beslutsfattandet inget mervärde ska vi undvika att de blir föremål för jämkning med 27 andra medlemsstater. Det gäller särskilt i välfärdsfrågor där Sveriges politik så tydligt avviker från de flesta andra medlemsländernas, i både ambition och innehåll.
Stefan Löfvens beslut att stå värd för det sociala toppmötet visar att Socialdemokraterna inte förstår sig på det europeiska samarbetet.
Stefan Löfvens beslut att stå värd för det sociala toppmötet visar att Socialdemokraterna inte förstår sig på det europeiska samarbetet. Regeringen vill exportera den svenska modellen, men Europasamarbetet handlar inte om att få andra länder att bli som vi, utan att hitta gemensamma lösningar i frågor som inget land kan lösa på egen hand. Det som skulle bli kronan på verket i regeringens EU-politik håller på att utvecklas till dess motsats. Men det här är inte tiden att fördela skulden och peka finger.
Sverige behöver mobilisera alla krafter som finns för att den svenska modellen ska ta så liten skada som möjligt. Det förutsätter dock att Socialdemokraterna inser och framförallt erkänner situationens allvar och tillsammans med övriga partier, näringslivet och fackförbunden sluter upp gemensamt för att rädda svenska självbestämmandet. Den här frågan är för viktig för partipolitiska bråk.
Christofer Fjellner (M)
Europaparlamentariker
Karin Enström (M)
gruppledare i EU-nämnden