Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jag kan inte låta bli att känna sorg över all den frustration, förlust och förtvivlan vi gymnasieelever utsatts för de senaste 15 månaderna, skriver debattören. Bild: Anders Ylander
Jag kan inte låta bli att känna sorg över all den frustration, förlust och förtvivlan vi gymnasieelever utsatts för de senaste 15 månaderna, skriver debattören. Bild: Anders Ylander

Låt oss 02:or bli makthavarnas sista försökskaniner

Efter tre år är det äntligen dags att springa ut från Hvitfeldtska. För min del fick halva gymnasietiden tillbringas vid köksbordet. Och inte ens världens bästa lärare kan trolla bort konsekvenserna av distansundervisning, skriver Liv Näslund, gymnasieelev.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag vill börja med att säga att jag skriver den här texten i egenskap av gymnasieelev och privatperson, men för transparensens skull är jag aktiv i liberala ungdomsförbundet.

Den 17 mars förra året fick vi gymnasieelever tömma våra skåp och påbörja en distansundervisning som skulle visa sig pågå under tre terminer. Det var mina tre sista gymnasieterminer.

I dag springer jag och min klass ut genom de tunga portarna på Hvitfeldtska gymnasiet för sista gången. En dag som denna ska vi fira friheten och drömma om framtiden, men jag kan inte låta bli att känna sorg över all den frustration, förlust och förtvivlan vi gymnasieelever utsatts för de senaste 15 månaderna. Och ibland undrar jag om mitt verkliga utspring kanske skedde redan den där tisdagen i mars 2020.

För mig börjar berättelsen om gymnasietiden i grundskolan. Mina första drömmar om stora skolor, svåra prov och festliga avslut hade jag redan då jag gick på livets allra första sommarlov. När det i nian var dags att välja gymnasium blev valet av Hvitfeldtska det bästa beslutet jag tagit i mitt liv. Jag har njutit varje dag av den gröna allén, de nedgångna trapporna, och den vackra Carl Larsson-målningen i aulan. Och vi elever har hoppats och hållit ihop. Skrivit prov och missat bussen. Vi har vuxit upp och formats till dem vi är just nu tack vare det sammanhang som gymnasiet innebär. Därför gör det ont i mig att en så stor del av vår gymnasietid blev som den blev.

Experiment utan forskning

Beslutet att alla gymnasieelever över en natt skulle byta ut klassrummet mot köksbordet var ett experiment. Det fanns ingen gedigen forskning på området. Ändå var det ingen betydande makthavare som ifrågasatte åtgärden. Kanske beror det på att det är enkelt att i smittskyddets namn offra sådant som inte berör en själv. Det är nämligen varken politiker eller debattörer som lider mest av stängda skolor. Det är vi elever, och vi verkar vara en tacksam grupp att offra. Redan förra året konstaterades det i en studie gjord i Nederländerna att eleverna knappt lärde sig något när skolan flyttades hem. I Sverige pekar en studie från forskningsinstitutet Ifous åt samma håll.

Som om det inte vore nog rapporterar både Sveriges elevkårer och Bris om en ökad psykisk ohälsa hos gymnasieelever till följd av distansundervisningen. Samtal om psykiska besvär till Bris har ökat kraftigt och många ungdomar känner sig mer stressande än vanligt. Jag vet inte hur många fler rapporter jag ska behöva referera till för att det ska gå upp för den äldre generationen vilket dåligt beslut som fattades när elever tvingades lämna skolan. Distansundervisning var och är inte ett nödvändigt ont. Det var en bekväm nödlösning när smittskyddsåtgärderna som hade krävts på skolorna kändes för krångliga.

Politikerna vaknar

Lagom till att vår gymnasietid är över har en del, till och med partier, vaknat upp och börjat kräva tillbaka närundervisningen. Det är jättebra, men jag undrar var ni var för ett år sedan. Jag undrar var ni var när min generation blev anklagad för att sprida viruset medan vi var ensamma om att bära munskydd på den överfulla bussen. Jag undrar var ni var när vi tvingades påbörja höstterminen på distans, när såväl högskoleprov som nationella prov ställdes in, och jag undrar varför ni var så tysta när regeringen i vintras beslutade om full distansundervisning igen.

Till alla ansvariga makthavare på såväl lokal som nationell nivå vill jag säga att jag hoppas att vi 02:or var era sista försökskaniner.

Till alla ansvariga makthavare på såväl lokal som nationell nivå vill jag säga att jag hoppas att vi 02:or var era sista försökskaniner. Vår utbildning och hälsa är för viktig för att fortsätta offras när studie på studie visar att det inte är hållbart. För klassrummet finns inget substitut, jag lovar. Mina helt fantastiska lärare har arbetat dag och natt för att undervisningen på distans ska bli så bra som möjligt. De har ändrat planeringar, gjort nya uppgifter och hittat på andra sätt att testa våra kunskaper. Men inte ens världens bästa lärare kan trolla bort distansundervisningens konsekvenser.

Till er vars gymnasietid inte är förbi vill jag säga att jag hoppas att höstterminen fylls av skratt vid skåpen och livliga skolgårdar. Jag hoppas att ni får den kunskap ni söker, den hjälp ni behöver och den mänskliga kontakt ni förtjänar under den prövning som gymnasietiden innebär.

Otroligt stolt

Till mina vänner och alla er som också tar studenten i år vill jag säga att jag är så otroligt stolt över oss. Den gemensamma strävan vi upplevt det senaste året, då vi unga offrat så mycket av det som gör livet levande, har varit uthärdlig enbart för att syftet är att vi ska ta oss ur den här situationen. Vi gjorde vår del, men hann tyvärr aldrig få komma tillbaka till normaliteten och allt vi skulle uppleva som elever, klass och vänner under den här treårsperioden av livet.

Det hade varit så mycket enklare att springa ut i dag om vi hade hunnit bli trötta på varandra, lärarna och korridorerna. Om Carl Larsson-målningen i aulan hade börjat kännas lite trist.

Nu är det inte så. Förhoppningsvis är den ljusnande framtid ändå vår.

Liv Näslund, gymnasieelev Hvitfeldtska gymnasiet