I dessa dagar är vi alla djupt tacksamma för de heroiska insatser som just nu utförs inom sjukvården. Mitt i denna Coronakris är samhällsbärarna också de som kämpar för att upprätthålla samhällets grundläggande strukturer. Lärare är i högsta grad en del av denna samhällets ryggrad.
För det stora flertalet grundskolor förutsätts undervisningen fortgå som vanligt. Men det är inte som vanligt. Många lärare är sjuka och många elever hålls nu hemma av oroliga föräldrar som känner en oro för att barnen ska smitta eller bli smittade. Det betyder att lärarna förutom att vikariera för varandra och upprätthålla vanlig undervisning i skolan också får ägna betydande kraft åt en stor och varierande grupp av elever som förblir i hemmet. En del är sjuka och halkar efter, medan andra törstar efter mer avancerade uppgifter och åter andra ser detta som ett tillfälle att helt slippa undan skolarbetet.
Ängslan att gå till jobbet
Mest allvarligt är kanske att det för många lärare nu finns ett stort och olycksbådande orosmoln på himlen. Smittrisken. Skolan är Sveriges största arbetsplats och det är en arbetsplats där de sociala kontakterna i normalfallet är helt avgörande för att åstadkomma resultat. För många lärare som tillhör en riskgrupp är det förenat med allvarlig ängslan att gå till jobbet. Så kan vi inte ha det. Ingen ska behöva vara rädd för att gå till sitt arbete.
För grundskolans lärare och studie- och yrkesvägledare handlar det inte bara om smittrisker gentemot kollegor och att belasta kollektivtrafiken, utan dessutom måste man ofta möta hundratals elever. När det gäller de yngre eleverna är det förstås ännu svårare att upprätthålla regler för social distans. Det gäller till exempel i lunchsituationen där lärare ofta förutsätts äta med sina elever för att skapa en lugn matsituation.
När regeringen rekommenderade gymnasieskolor och vuxenutbildningen att övergå till distansundervisning, ställde lärarna om från en dag till en annan. Det är en kraftansträngning som bara kan beundras. Framför allt när skolornas digitala verktyg inte är utformade för en situation som denna.
Oprövat undervisningssätt
Den nya situationen ställer stora krav inte bara på en väl fungerande teknik utan också på ett undervisningssätt som för många är helt nytt och oprövat. Till det kommer att hantera en växande oro för det kunskapstapp som är oundvikligt och som i vissa ämnen riskerar att bli helt förödande. Lärare tvingas nu hantera en osäkerhet och frustration från elever och föräldrar över uteblivna prov och rädsla för att betygssättningen ska påverkas. Vad som blir de långsiktiga konsekvenserna av kunskapsförlusten är just nu en helt öppen fråga. I Frankrike rapporterade utbildningsministern nyligen att uppemot 10 procent av lärarna har tappat kontakt med eleverna. Även om situationen säkert ser bättre ut i Sverige vet vi att hemmasituationen även utan distansstudier är en utslagsgivande faktor. Säkert förstärks detta av den rådande situationen och klyftorna riskerar att fördjupas.
För många lärare som tillhör en riskgrupp är det förenat med allvarlig ängslan att gå till jobbet.
För lärare i gymnasiet och vuxenutbildningen kan det tyckas självklart att kommuner och fristående aktörer uppmuntrar till hemarbete, när så är möjligt, enligt Folkhälsomyndighetens rekommendation. Men tyvärr har det inte alls varit en självklarhet överallt. Det betyder att lärare i vuxenutbildningen och i gymnasieskolan inte bara tvingats utsätta sig för smittrisker till och från skolan. De har också behövt jobba nära kollegor när arbetet lika gärna skulle ha kunnat utföras från bostaden. Det är under all kritik.
Staten får stå för kostnaden
För att lugna oroliga lärare måste nu följande ske:
Förutom alla lärare och studie- och yrkesvägledare i gymnasiet och vuxenutbildningen, måste även alla lärare och studie- och yrkesvägledare i riskgrupperna på grundskolan omedelbart tillåtas att arbeta från hemmet. Detta måste arbetsgivarna organisera. I de fall detta är omöjligt måste lärarna omfattas av en smittskyddspeng. Ett förslag som riksdagens Socialutskott redan ställt sig bakom. Denna bör motsvara smittbärarpenningen och det är en kostnad som staten i detta besvärliga läge måste stå för. Inkomsttaket för denna förmån måste dock höjas, förslagsvis till den nivå som gäller för föräldrapenningen för att kompensationen ska bli skälig. Tyvärr nämndes ingenting om detta i samband med regeringens nyss avlämnade vårbudget. Men när påsklovsledigheten för många skolor nu är över växer åter oron återigen bland våra medlemmar. Regeringen måste därför snabbt agera och se till att förslaget skyndsamt genomförs.
Det svenska samhället utsätts nu för en extraordinär påfrestning. Det innebär att många idag gör sitt yttersta för att få samhällsfunktionerna att fungera. I det arbetet spelar Sveriges lärare en betydelsefull roll. Lärarkåren har visat att man är beredd att ta det ansvar som situationen kräver men lärare ska inte samtidigt behöva oroa sig för att deras arbetsplats utgör ett potentiellt hot mot deras liv och hälsa. Samhällsbärarna förtjänar bättre.
Åsa Fahlén ordförande Lärarnas Riksförbund