Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

För vår demokrati, men ytterst av rent humanitära skäl, måste vi nu och framöver hantera flyktingfrågan som alla andra politikområden. Med en öppen och ärlig debatt både inom politiska partier och i den offentliga debatten, skriver Henrik Munck (D). På bilden ankommande flyktingar vid Hyllie station utanför Malmö i november 2015. Bild: Johan Nilsson, Marie Ullnert

Låt inte flyktinglobbyisterna kväva migrationsdebatten

Flyktingdebatten i Sverige skiljer sig från alla andra politikområden. Flera partier har internt inte kunnat ha en öppen och ärlig debatt då många upplevt hot om att bli rasiststämplade. Även ledande politiker har valt tystnad vilket är en delförklaring till varför vi är där vi är. Demokratin och hela samhället har misslyckats i flyktingfrågan, skriver Henrik Munck (D).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Hösten 2015 kom uppåt 10 000 nya flyktingar till Sverige varje vecka. Statsminister Stefan Löfven (S) uttryckte att ”mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt”, och ett år tidigare uppmanade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) svenskarna att ”öppna sina hjärtan”.

Miljöpartiet hade tidigare slutit överenskommelser med Alliansen kring den generösa migrationspolitiken. De gröna har därför påverkat flera olika regeringar, men inte bara på det sätt man tror.

Att Miljöpartiet står för extrema åsikter i flyktingfrågan är nämligen både rätt och fel.

Miljöpartiets vice ordförande i fastighetsnämnden i Göteborg, Emmali Jansson, säger i Göteborgs-Posten (20/9 2019) att 2 700 nyanlända bör ges förstahandskontrakt till hyreslägenheter. Det handlar om de flyktingar som hösten 2015 kom till Sverige och som därefter har getts så kallade genomgångslägenheter med en avtalad tidsbegränsning om maximalt fyra år. Emmali Jansson vill nu att denna grupp nyanlända ska få förstahandskontraktet till lägenheterna, av vilka de flesta återfinns i kommunens ordinarie lägenhetsbestånd.

Klassiskt exempel

Detta får ses som ett klassiskt exempel på en extrem hållning i en liten grupp inom Miljöpartiet. Det är dock svårt att förstå varför 2 700 personer ska få en gräddfil till förstahandskontrakt. Varför ska de gå före studenter och alla andra som har behov av en egen bostad? Redan att de har getts fyra år med ordnat boende för att kunna etablera sig i Sverige borde kunna betraktas som synnerligen generöst. Men icke för denna lilla grupp av tongivande politiker. Emmali Jansson är nämligen inte bara en lokal politiker utan har återkommande blivit vald till ordförande på Miljöpartiets riksårsstämmor – ett av de mest förtroendefyllda uppdragen i ett politiskt parti. Vad hon säger har alltså betydelse.

Dessa tongivande politiker uttrycker att Sverige ska öppna gränserna och ju fler flyktingar som kommer till vårt land desto bättre. Så får man såklart tycka om man vill. Men det viktiga och allvarliga är hur denna lilla grupp med extrema åsikter påverkar andra politiker. Tystar andra politiker.

Krismöte inom MP

Efter flyktingvågen hösten 2015 hölls det krismöten inom Miljöpartiet kring hur man skulle hantera situationen politiskt. Jag var vid den tiden miljöpartist och ordförande för stadsdelsnämnden Västra Göteborg. I en kaffepaus på mötet som ägde rum i Kockums konferenslokaler i Malmö stod jag och pratade med en person i den högsta partiledningen. Jag sa att en flyktingpolitik som leder till 10 000 nya flyktingar varje vecka är ohållbar. Svaret blev: ”Nä det funkar inte, men det kan man ju inte säga för då blir man nergjord internt”.

Ett regeringspartis främsta företrädare vågade alltså inte säga sin egen åsikt i en avgörande politisk fråga, ens i interna diskussioner. Man kan såklart klandra hen för detta, men hen var inte ensam om att välja tystnad. En annan styrelseledamot för Miljöpartiet på riksnivån sa samma sak till mig. Alla visste nämligen att den som ifrågasatte Sveriges kapacitet i flyktingmottagandet skulle omedelbart hamna i frysboxen.

Alla visste nämligen att den som ifrågasatte Sveriges kapacitet i flyktingmottagandet skulle omedelbart hamna i frysboxen

Journalisten Janne Josefsson skrev om bland annat situationen i Göteborg i sin krönika i DN (14/9 2019): ”Vi kallar det mångkultur men i själva verket har vi skapat en social, ekonomisk och mänsklig apartheid i Sverige”. Och Josefsson frågar sig ”Hur har det kunnat tillåtas gå så här långt?”.

Tyvärr handlar det, precis som Josefsson skriver, om ”ett politiskt fulländat misslyckande”. Men misslyckandet består inte i att de flesta politiker inte kan räkna, eller inte kan förstå innebörden av att ta emot 10 000 flyktingar per vecka. De flesta politiker känner också till att mer än 50 miljoner människor befinner sig på flykt runt om i världen och ytterligare hundratals miljoner är i svår ekonomisk- eller annan utsatthet.

Flyktinglobbyisternas underliggande hot om att rasiststämpla andra politiker leder i praktiken till censur i många sammanhang

Misslyckandet består i stället i att vår demokrati och därmed hela vårt land har blivit kapat av flyktinglobbyister. Flyktinglobbyisternas underliggande hot om att rasiststämpla andra politiker leder i praktiken till censur i många sammanhang. En öppen och ärlig debatt behövs i flyktingfrågan, inte minst för att kunna uppnå bättre integration. Men där är vi ännu inte. Långt därifrån.

Sverige måste under många år framöver koncentrera sig på att rätta till ”det fulländade misslyckandet”, som Janne Josefsson beskriver så tydligt. Och för att rätta till så behöver man förstå vad som har gått fel tidigare.

Blundar för helheten

Därför är det dags att konstatera att flyktinglobbyisternas påverkan är en delförklaring till de stora samhällsproblem vi har i vårt land. Men också att flyktingar runt om i världen hade kunnat ges bättre hjälp om ”föregångslandet” Sverige hade grundat sitt agerande på en öppen och ärlig debatt.

Flyktinglobbyisterna blundar inte bara för helheten i samhället, utan verkar i praktiken vilja lägga omfattande resurser och förmåner på en utvald ytterst liten andel av alla flyktingar. Allt annat lika innebär det att man även bidrar till ytterligare lidande för de miljontals flyktingar som aldrig når fram till Miljöpartiets guldkantade gåvor.

För vår demokrati, men ytterst av rent humanitära skäl, måste vi nu och framöver hantera flyktingfrågan som alla andra politikområden. Med en öppen och ärlig debatt både inom politiska partier och i den offentliga debatten. Och att lagstiftningens principer om likabehandling respekteras.

Henrik Munck (D), kommunalråd för Demokraterna