Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Normaliseringen av kroppshatet har gått så långt att vården tycker att det är en bra idé att använda skrämselmetoder för att få barn att bli rädda för mat och fixera sig vid kalorier, skriver Kajjan Andersson, journalist och opinionsbildare. Bild: Gabriel Liljevall, Fredrik Sandberg/TT

Låt inte ditt kroppshat gå i arv till ditt barn

Som föräldrar behöver vi en gång för alla göra upp med vårt eget kroppsförakt och inse att det annars kommer att påverka våra barn i utvecklandet av ett eget, skriver Kajjan Andersson, journalist och opinionsbildare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det är så många barns öden som bor i mig. Mitt eget, förstås. Men också alla som har hört av sig till mig i egenskap av kroppsaktivist. Det är många hundra föräldrar som genom åren har skrivit till mig med ord som vittnar om sorg, desperation och rädsla. Allt för att deras barn på ett eller annat sätt har fått möta vuxenvärldens kroppshets.

Till exempel tänker jag på henne ibland. Dottern till ”pappa Daniel”, avsändaren som författade en debattartikel om sitt barns övervikt för några år sedan (Aftonbladet, 11/9-16). Jag tänker på hur hon mår. På om hon får äta mer än en vattenmelonskiva i dag och om hennes pappa fortfarande får henne att gråta över sin vikt.

Undrar om han har insett att han skadar sitt barn så obeskrivligt genom sin besatthet av hennes kilon och kalorierna i maten

Jag tänker på honom också, men med andra känslor. Undrar om han har insett att han skadar sitt barn så obeskrivligt genom sin besatthet av hennes kilon och kalorierna i maten. Om han har fattat att det inte finns något hälsosamt med att förbjuda sitt barn att smaka på ett kex när kompisen bjuder. Att det kanske inte är barnets kropp det är fel på utan att felet, problemet, skapas av den vuxne som tvingar på den lilla sina ätstörda tankar.

Ätstörningar allt vanligare

Och så tänker jag på hur ofta det här sker: att vuxna oreflekterat trycker på barn sina värderingar, sina rädslor och sina osundheter. Inte bara föräldrar, utan professionella yrkesutövare. Som den där överviktsenheten för barn som försäkrar föräldrarna om att de ska göra barnen ”smala och snygga” under behandlingen (Sveriges radio, 11/11-19) och som arbetar med det påhittade begreppet ”kaloriallergi”. Det betyder helt enkelt att den vårdinstans som har till uppdrag att hjälpa barnen till ett friskt liv lurar i dem att de är allergiska mot de kalorier som de behöver för att överleva. Detta trots att de, precis som jag, vet att både ätstörningar och annan psykisk ohälsa kopplad till kroppsuppfattning ökar i rasande takt hos barn och unga.

För så långt har normaliseringen av kroppshatet gått att vården tycker att det är en bra idé att använda skrämselmetoder för att få barn att bli rädda för mat och fixera sig vid kalorier.

Vuxenvärlden fortsätter att skandera ”Smal till varje pris!” och barnen dukar under av kroppshat, ätstörningar och psykisk ohälsa

Vuxenvärlden fortsätter att skandera ”Smal till varje pris!” och barnen dukar under av kroppshat, ätstörningar och psykisk ohälsa. Frågan är hur länge man ska få komma undan med att motivera den här sjuka vikthetsen med att man månar om människors hälsa, när ohälsan som hetsen sprider både är väldokumenterad och flitigt omskriven?

Vi vuxna har ett stort jobb framför oss. Som föräldrar behöver vi en gång för alla göra upp med vårt eget kroppsförakt och inse att det annars kommer att påverka våra barn i utvecklandet av ett eget. Inga fler öppna samtal om bantning vid middagsbordet. Inga stunder framför spegeln med öppet utpekande av allt i vår reflektion som vi tycker fallerar att nå upp till samhällets ideal. Inga pekpinnar under fredagsmyset och inga menande blickar i provhytten.

Prata stärkande om maten

Vad vi ska göra i stället? Prata stärkande om matens fantastiska egenskaper att få oss att må bra – i kroppen och i själen. Visa oss själva bekväma i våra kroppar och inspirera genom att använda dem till lek och rörelse. Hjälpa barnen att lära känna och lyssna på kroppens signaler. Är jag mätt? Är jag sugen? Är jag hungrig? Är jag trött? Vad berättar min kropp för mig att den behöver just nu?

Som yrkesutövare med kontakt med barn – som lärare och vårdpersonal – behöver vi våga se över de riktlinjer som finns och öppna upp för ett mottagande av opinionen: vittnesmål kring skadligt bemötande som bidrar till ohälsa och kroppsförakt finns överallt om en bara är villig att lyssna. Skolsköterskor och barnmorskor har rätt till styrdokument som tar aktuell forskning och utvärdering av nuvarande strategier i beaktande. Läkare behöver direktiv kring vilka typer av bemötanden som riskerar att skapa ohälsa snarare än bota den. Lärare har rätt till tydlig vägledning kring hur samtal kring hälsa och kropp ska hållas.

Barn gråter över och karvar i sina kroppar i detta nu därför att vi lär dem det

I min bok ”Livsviktigt” skriver jag om hur barnen blir sina egna bödlar efter en dom som vuxenvärlden utdelat, och jag menar det. Det här problemet är på riktigt och det står inte bortanför vår påverkan. Barn gråter över och karvar i sina kroppar i detta nu därför att vi lär dem det.

Nu är det dags att vi tar våra barns rätt till en uppväxt utan kroppsförakt på allvar. Och i samma veva kan vi vuxna också börja ta ansvar för att kroppshatet, inte bara existerar utan växer och frodas, för att vi hela tiden låter det gå i arv.

Kajjan Andersson, journalist, opinionsbildare och författare till boken ”Livsviktigt. En handbok i kroppspositivt föräldraskap” (Forum)