Låt inte din Black Friday- shopping bli det som knäcker vården

Hela våren gick vi inom vården runt som i en dimma, aldrig utsövda. Vi bara väntade på något som skulle komma. En stress som tärde och tär på psyket. Att hela tiden vara på spänn. När kommer det nya patienter? Hur dåliga är de? Var ska vi lägga dem? Nu i efterhand har vårens arbete likställts med att jobba mitt i krigszon.

Jag och mina kollegor inom vården har offrat vår fritid, vår familj och våra liv. Och det har satt sina spår på oss och inom oss. Vi har tagit extrapass på extrapass, för vi kan och vill inte lämna kollegorna i sticket, när vårdavdelningen nästintill svämmar över av dåliga patienter.

Paniken i ögonen ökar

De hinner knappt komma till oss på Infektion, få sin sängplats, innan de inom loppet av ett fåtal timmar bli drastiskt mycket sämre. Man ser hur paniken ökar i deras ögon i samma takt som vi ökar tillströmningen av syrgas till deras kämpande lungor, då vi tillkallar jourläkaren som i sin tur varskor iva-avdelningen intill: Vi behöver komma över med ännu en patient! Vilket rum kan vi komma till?

Vilken sorts patient handlar det om? De är korta, långa, smala, tjocka, riskpatienter, friska patienter, elitidrottare, slöfockar, det är mammor, pappor, din närmsta vän, din jobbkollega, din gamla släkting och det kan vara du.

Coronaviruset bryr sig inte ett dugg om vem du är, hur du är, om du rest jorden runt, tvättat händerna tills dom fått sprickor, levt i celibat, äter 5:2 och har pensionsparat i fonder sedan du var myndig. Det skiter den fullständigt i. Vill den, så tar den. När som helst. Hur som helst. Och vem som helst.

Patienter som har greppat tag om mina händer och armar, försökt att dra ner mig i sängen, hur de mumlat saker till mig, kämpat på trots sina trötta kroppar och lungor, i en sista kamp.

Jag har suttit vak hos de patienter som varit så pass dåliga att det bara gått åt ett håll, mot döden. Har klappat deras kinder, torkat deras tårar, hållit handen eller bara klappat lugnande på armen. Där satt man, iklädd skyddskläder, andningsskydd, visir och handskar. Opersonlig under alla skydd men så viktig när deras anhöriga inte fick komma.

Man kämpade själv med att behålla lugnet under andningsskyddet, för ju mer pulsen steg, desto svårare fick man själv att andas, visiret immade igen och man trevade i dimma. Och under denna dräkt rann svetten längs med ryggraden, under armarna och andra kroppsdelar. Patienten kunde knappt se mig under denna skrämmande utstyrsel. Ej heller höra mig prata ordentligt, jag fick höja rösten flera gånger för att kunna forcera andningsskydd och deras väsande syrgas och deras rosslande andning.

Riktig dödsångest

Jag har sett riktig dödsångest i deras panikslagna ögon som lyst som strålkastare mot mig. Patienter som har greppat tag om mina händer och armar, försökt att dra ner mig i sängen, hur de mumlat saker till mig, kämpat på trots sina trötta kroppar och lungor, i en sista kamp. Den blicken sitter kvar länge och den glömmer man inte i första taget.

Droppen var i våras när jag hade suttit med tre olika personer, på fem dagar, som alla hade förlorat kampen mot Corona. Då brast det för mig. För jag är ingen robot eller övermänniska som kan köra på och stå emot hur mycket som helst, även om jag är hårdhudad och biter ihop när det är tufft, oavsett virus, sjukdom eller död. Tårarna rann nedför kinderna, av ilska, av förtvivlan, av uppgivenhet.

Fruktansvärt liten

Fan ta dig corona! Väste jag bland tårar och hulkningar när min sköterskekollega höll om mig.

Man kände sig, och känner sig, fruktansvärt liten i sådana stunder. Sedan kom sommaren. Vi fick till slut svaret att vi skulle få semester - tre veckor i sträck. Den fjärde veckan skulle vi eventuellt kunna ta ut under hösten.

Och för varje förskjuten semestervecka skulle vi få en ersättning på 8000 kr. (Ja och sen ett stort engångsskatteavdrag på det.)

Vecka 44 var det höstlov och jag fick min fjärde semestervecka. Dock bara med min dotter, inte med övriga familjen som det borde vara. Samma vecka började smittspridningen öka igen i Sverige. I våras hade jag inte lyssnat på nyheterna lika mycket, det räckte med det jag upplevde inne på avdelningen. Men nu var det annorlunda. Jag kunde helt enkelt inte släppa tanken på att mina kollegor slet som djur, underbemannade och stressade. Det gick inte att stänga av. För vad väntade mig när jag skulle återvända efter ledigheten?

En bidragande faktor

När jag var tillbaka i tjänst fanns det rätt så bra bemanning på golvet. Inte lika mycket som i våras, för i det tillståndet var/är vi inte riktigt än. Men det är mycket nära.

Mitt under detta krisläge så ser vi hur butiker rustar för kommande Black Friday-reor. Ni om några är stor bidragande faktor till att gemene man ger sig ut, trängs på bussar och spårvagnar (ja Västtrafik ni får en rejäl känga ni med!), i jakten på ett kap i köphysterin. Snälla tänk lite längre än bara budget och intäkter. Det spelar ingen roll om ni tar in extra vakter och ökar avstånden i era butiker. Den dumma köparen tänker inte längre än näsan räcker, oavsett om den är dold i ett munskydd eller inte. De tänker endast ”Det händer inte mig! Jag ska bara…”. Sen knör han sig längre in i butiken.

Men vi är trötta på era Alfons Åberg-fasoner. Förr eller senare kommer våra vägar att mötas, inne på infektion till exempel. Jag och mina kollegor vill inte träffa er! Det är dags att skärpa till sig! Inte imorgon, inte nästa vecka eller nästa månad. Det är nu det gäller! För om vi ska ta oss igenom denna pandemi, så gäller det att alla ställer upp!

Pernilla Pettersson, undersköterska på Infektionskliniken Östra sjukhuset