Jag glömmer aldrig den tysta pojken som rasade i ilska, förstörde och rev ut nyplanterade blommor ur gårdens krukor och slängde dem överallt. När jag förvånat frågade pojken varför så brast han i tårar och skrek: ”Jag saknar min pappa! Jag mår jättedåligt! Ingen förstår mig!”
På den tiden räckte det med att gå förbi gamla Erikslundsskolan i Backa, se de sönderslagna rutorna och förstå: elevers utbrott i reaktion på en icke fungerande situation.
När jag jobbade som elevassistent åt två barn i en skola och samtidigt studerade filmvetenskapspedagogik kände jag hur kulturkraften i film och berättande kunde vagga rastlösa, sköra själar.
Kulturen en nyckel
Jag kommer ihåg att så fort min elev blev orolig gick vi till gympasalen, sjöng och dansade och när vi var tillbaka i klassen så var han koncentrerad och mer motiverad för inlärning.
Kulturkraften blev nyckeln för flera ”maskrosbarn”. Tyvärr blev min insats kortvarig på grund av min tillfälliga anställning.
Efter ett tag stängdes den enda fritidsgården, Brunnshuset, och för många utsatta ungdomar blev gatan mötesplatsen där de kom i kontakt med allt som tids nog växte från bus till kaos.
Och tyvärr räckte min insats bara till en liten grupp och blev ett litet plåster på ett stort och djupt sår.
Vi klarar inte längre av att se fler begravningar, fler förstörda familjer och det helvete som flammade för ett antal år sedan.
När problematiken eskalerade med konflikter, bilbränder och skottlossningar började stadsdelen förstå allvaret och olika resurser kom in i bilden.
Historien får inte upprepas! Norra Hisingen befinner sig nu i en ekonomisk kris. Men minskningar av personal och fungerande verksamheter kan slå tillbaka hårt. Vi klarar inte längre av att se fler begravningar, fler förstörda familjer och det helvete som flammade för ett antal år sedan. Vi vill inte att Backa återigen identifieras med bilbränder och blir stämplat som ett farligt område.
Vår kontrollfunktion orsakade fler konflikter men när vi började aktivera barn och ungdomar som stökade blev allting bättre.
Det var likadana omständigheter i Biskopsgården, där jag under en period jobbade som trygghetsvärd. När vi vandrade i området i uniformer kallades vi för ”djävla vakter som tjänar pengar på oss”.
Vår kontrollfunktion orsakade fler konflikter men när vi började aktivera barn och ungdomar som stökade blev allting bättre.
Under den tiden hade vi ibland tillgång till en hyresgästlokal och kunde ibland använda den nybyggda tvättstugan för våra teaterövningar. De som stökade fick skriva egna manus om sin bostadsmiljö. Under en kulturdag återspelades bostadsproblematiken i en komisk teaterföreställning.
Ungdomarna blev uppskattade av många hyresgäster och fick respekt, glädje och kraft som gav dem näring att stå ut med vardagens helvete utan att känna sig kriminella.
Efter ett år nådde vi Bostadsbolagets mål att skapa trygghet och ett attraktivt bostadsområde. Men den nyplanterade tryggheten dog ut så fort det var lugnt och projektet lades ner.
Efter några år växte kriminaliteten som ogräs och Biskopsgården fick ett värre öde än Backa. Det ekar fortfarande i mitt minne av mamman som bankade på kistan på kyrkogården och förgäves ropade på sin son som fallit offer i Biskopsgårdens gängkrig.
Det finns ett krav att ”samhälle och kultur” i Backa måste spara nio miljoner. Detta innebär att mötesplatser stängs ner, det blir färre ”drop in” på gårdarna och personalen kommer att skingras.
Centraliseringen får konsekvenser
Den här situationen är ett resultat av bland annat centraliseringen av skolan vilket innebär att hälften av budgeten har försvunnit. Näst i tur är centralisering av biblioteken och frågan är hur många ytterligare miljoner som ska ”sparas” när detta sker. Politiker som tog initiativet till centraliseringen borde forskat mer i konsekvenserna innan de klubbade förändringen.
Vart är vi på väg? Har vi glömt kaoset i Backa som skördade flera liv och förstörde många familjer och vänners livsglädje?
När tänker vi använda de goda krafterna som har kämpat länge i olika verksamheter och bär en enorm kunskap om problematiken – men även lösningarna?
Homeira Tari
författare och kulturpedagog