Efter oherrans många om och men ska barn i Sverige få sina särskilda mänskliga rättigheter inskrivna i vår lagbok. Visserligen inte i regeringsformen som vuxnas rättigheter utan i vanlig lag men det skulle kunna vara gott nog.
Dessvärre talar det mesta för att inkorporeringen av barnkonventionen ska gå samma öde till mötes som transformeringen, vilken fortfarande inte fått något genomslag i rättstillämpningen trots att våra lagstiftare haft 26 år på sig. Särskilt illa har det gått inom det område där de värsta kränkningarna av barns rättigheter ägt rum och fortfarande äger rum, nämligen migrationspolitiken. Trots all den tid som lagstiftarna haft på sig för att anpassa utlänningslagen till barnkonventionen tillåter sig våra migrationsmyndigheter fortfarande att fatta beslut som gör spädbarn moderlösa och barn med uppgivenhetssyndrom svårare att behandla för att nämna två särskilt hemska exempel.
Andra intressen har vägt tyngre
Den bistra sanningen är att de lagstiftare som anförtrotts uppgiften att transformera utlänningslagen haft andra intressen än barnets bästa för ögonen. (Hithörande förarbeten och regeringsdirektiv bär syn för sägen.) I synnerhet har det gällt att skydda vårt land mot barnkonventionen vilken uppfattats som ett hot mot den reglerade invandringen. Samma tolkning av lagstiftarnas intention har migrationsöverdomstolen gjort i sina vägledande domar, vilket lett till åtskilliga tragedier i barnrelaterade ärenden.
Av samma skrot och korn som föregångarna är de lagstiftare som regeringen anlitat för att lagtekniskt ombesörja inkorporeringen. Det har de med all tydlighet visat i sitt betänkande (SOU 2016:19) där de skrotat den enda formulering i utlänningslagen som skulle kunna skydda de allra mest utsatta barnen mot staten, nämligen ”hälsa och utveckling”. Den uppenbara avsikten är att hålla barnpsykiatriker och barnpsykologer borta från handläggningen av migrationsärenden. Därför är det föga förvånande att skrotningsförslaget inte beståtts en enda kommentar i det voluminösa och eljest pratglada betänkandet.
Lars Ullerstam
psykiater