Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Sluttande plan. Dålig kvalitet och en mycket hög andel avhopp bland studenterna är några av många problem som utmärker lärarutbildningen, skriver Arne Engström.

Lärarutbildningen nu på högskolornas lågprishylla

Kritik mot lärarutbildningen har hörts i mer än 20 år. Nu är det inte bara flum och kravlöshet som står i fokus för kritiken, utan omfattande avhopp och undermålig kvalitet. Krisen är nu så djup att något drastiskt måste till. Lärarutbildningen har reducerats till högskolans EPA-utbildning – billiga priser och enkel kvalitet, skriver Arne Engström, docent vid Karlstad universitet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag gick ut gymnasiet i början av 1970-talet. Jag hade haft förmånen att gå i en skola som fungerade väl och kom att tillhöra den grupp av duktiga elever som aldrig lämnade skolan. Jag blev lärare. Om något år står jag i begrepp att avsluta min yrkeskarriär.

Det är snart 20 år sedan jag som universitetslektor började arbeta inom lärarutbildningen. Den mest slående försämringen under dessa år rör studenternas förkunskaper, en följd av låga antagningskrav och en gymnasieskola som inte längre fungerar. Många studenter är inte förberedda på de krav som högskolestudier ställer. Studenternas behov av lärarledd undervisning har ökat, men undervisningen har skurits ned. För att studenterna trots det ska klara kurserna har kraven sänkts drastiskt.

Mindre lärarledd undervisning och den tilltagande lärarbristen har lett till att en stor del av studenterna arbetar som lärare samtidigt som de studerar. Det kan handla om allt från korta vikariat till terminsvisa anställningar om 80–100 procent.

Nidbilder? Tyvärr inte. Under mina år har jag haft förmånen att arbeta på fyra olika lärosäten och fått en god överblick av lärarutbildningen. De omfattande kvalitetsproblem som lärarutbildningen dras med är huvudsakligen desamma oavsett lärosäte. Det som skiljer dem åt är hur man hanterar svårigheterna.

Politiska beslut orsaken

Orsakerna till krisen ska främst sökas i den förda utbildningspolitiken. Det finns knappast någon akademisk utbildning som är så hårt styrd och detaljreglerad av statsmakterna som lärarutbildningen. Problemen är i allt väsentligt ett resultat av politiska beslut.

Jag har varit med om flera omstöpningar av lärarutbildningen. Varje gång har jag hoppats att de problem som funnits skulle hanteras och lösas med den ”nya” lärarutbildningen. Men det har inte blivit bättre. Tvärtom.

Låt mig nämna några av de mest akuta problemen:

Avhoppen från utbildningen. I en nyligen publicerad rapport av Universitetskanslersämbetet framgår att lärarutbildningarna ligger i en strykklass för sig. Var fjärde grundlärarstudent och var tredje ämneslärarstudent hoppar av sin utbildning. Det är stora variationer mellan olika lärosäten. På en del lärosäten hoppar mellan 60 och 70 procent av ämneslärarstudenterna av. Intresset för lärarutbildningarna minskar. Lärarbristen riskerar att erodera tilltron till skolan. Pengarna rinner ur lärarutbildningen likt sand mellan fingrarna.

Bristande forskningsförankring. Lärarutbildningen har en tämligen svag förankring i forskningen. Det har man försökt lösa genom att lägga in några fler forskningsartiklar i kurslitteraturen. Men forskningsförankring av en utbildning handlar inte om några artiklar till, utan om att ha en hög andel disputerade lärare i undervisningen. Lärare med egen erfarenhet av vetenskapligt kunskapssökande. Det råder egentligen ingen brist på disputerade lärare, men de flyr oftast lärarutbildningen, för andra mer lockande uppgifter. Andelen docent- och professorskompetenta lärare inom lärarutbildningen är synnerligen låg. Att jag som är docent har huvuddelen av min tjänstgöring inom lärarutbildningen är en sällsynthet.

Examensarbetena. Lärarutbildningen avslutas med att studenterna skriver ett examensarbete på avancerad nivå. Men dessa har föga gemensamt med de arbeten som skrivs inom andra utbildningar. Jag har läst godkända arbeten från andra lärosäten och blivit förfärad över den låga kvalitet som många av dessa arbeten håller. Det är ovanligt att ett examensarbete underkänns. En förklaring kan vara den omsorgsattityd som handledare och examinatorer har till studenter som inte håller måttet. När man bedömer att arbetet inte kan bli bättre, så ger man upp och godkänner det, trots uppenbara brister.

Utvärderingen av lärarutbildningen. Ett nytt system för utvärdering av högskolan har under året prövats på lärarutbildningen. Systemet bygger på att lärosätena gör en omfattande självvärdering och att en grupp externa utvärderare läser denna. Det är som om de tyska miljömyndigheterna för ett par sedan skulle ha bett bilindustrin att göra en självvärdering av produktionen av dieselbilar. Är det någon som tror att fusk och manipulationer med avgasreningen hade presenterats i självvärderingen? Högskolans nya utvärderingssystem har kört i diket, innan det ens har implementerats.

Krisen för landets lärarutbildningar är djup. För universitetens och skolans skull – gör något nu. Pausa antagningen till ämneslärarutbildningen. Höj antagningskraven. Ställ krav på kvalitet och lägg ned undermålig utbildning.

Arne Engström

docent, Karlstads universitet