Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Lärarlönelyftet ökar skolans kräftgång

Statliga lärarlönelyftet bygger på verklighetsfrämmande antaganden om vad som driver lärare och hur den kommunala förvaltningen fungerar. Dessutom splittrar lyftet lärarkåren. Problemet är i stället att hela yrkesgruppen är underbetald, skriver gymnasielärare Mats E Carlsson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det har gått snart två månader sedan Sveriges cirka 200 000 pedagoger fick besked om de kommit med i Lärarlönelyftet, den statliga satsningen på att ge särskilt kvalificerade lärare 2 500–3 000 kronor mer i månaden. Det uttalade syftet med reformen var att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom förbättra resultaten i skolan. Till det har regeringen avsatt tre miljarder per år.

Regeringen villkorade de tre miljarderna så att kommunerna inte fick fördela dem till alla, utan till en tredjedel av kåren. De krav som ställdes på den enskilda läraren för att få del av lyftet var tämligen modesta och inte svåra att uppnå för de flesta.

Ville bryta trenden

Med lärarlönelyftet ville alltså den rödgröna regeringen bryta trenden med allt sämre skolresultat i internationella mätningar. Genom att premiera vissa lärare och öka lönespridningen skulle lärarna som kollektiv sporras att anstränga sig mer. Dessutom hävdade man att ökade löneskillnader leder till att alla på sikt får högre lön.

Men det som var tänkt att bli ett lyft för skolan riskerar snarare att bli ett stort misslyckande. Skolans viktigaste resurs är lärarna. Lärarlönelyftet splittrar lärarkåren och gör att engagemanget och arbetslusten minskar på många skolor. Det är ett slöseri med skattemedel som lyfter vissa individer men sänker skolan i sin helhet. Också kommunerna har slarvat som inte tog till sig varningsrop från det lokala facket.

Lärarlönelyftet bygger på ett antal tveksamma antagande som löper stor risk att ge ännu mer bränsle åt skolans kräftgång. Här följer några av dem.

1. Högre löner löser skolans kris. Att lärarnas låga löner är en del av den svenska skolkrisen är uppenbart. Men många lärare ser den orimliga arbetsbördan som ett ännu större problem. Tusentals pedagoger lämnar yrket varje år. Det spelar ingen roll om lönen åker upp några tusen om du ändå går till jobbet med en klump i magen, eller får tillbringa ännu en helg med rättning och planering.

2. Alla pedagoger tjänar på att några får mer. Efter drygt 25 år som kommunanställda med individuell lönesättning är lönespridningen i dag mindre än före kommunaliseringen. Var finns beläggen för att alla lärare vinner på individuella löner? Lärarna behöver inte jämföra sina lönekuvert med varandra för att bli motiverade. Problemet är att hela yrkesgruppen är underbetald.

3. Kommunerna fördelar pengarna bra. Regeringen har försatt kommunpolitiker, rektorer och fackliga företrädare i en svår situation. Det finns inga tydliga direktiv från staten för hur kommunerna ska fördela lärarlönelyftet på ett rättvist och transparent sätt. Följden är att skolorna gör olika. På en del håll har lärarna fått ansöka om att få del av lyftet och på andra gäller satsningen bara för två år. Sedan lång tid tillbaka finns inom lärarkåren ett omfattande missnöje med den lokala lönesättningen som ofta uppfattas som godtycklig och orättvis. Det lika godtyckliga genomförandet av lärarlönelyftet riskerar att öka missnöjet ännu mer.

4. Kommunerna bör skjuta till egna medel. Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), har i intervjuer sagt att utgångspunkten för lärarlönelyftet var att kommunerna ska gå in med egna pengar för att rätta till skevheter i den statliga satsningen. Men regeringens förhoppning har kommit på skam; de lokala satsningarna har varit mycket få. Ministern borde känna till att många kommuner, som till exempel Göteborg, i decennier har snålat och sparat på lärarna. Det är naivt att tro att lokalpolitikerna ska gå in och rädda en ogenomtänkt statlig skolreform.

Har splittrat lärarkåren

Regeringens ambition att höja lärarnas löner är naturligtvis positiv. Men den stora lönesatsningen på lärarna har resulterat i att två av tre lärare känner sig misslyckade. Det så kallade lyftet har splittrat lärarkåren, minskat arbetsglädjen ute på skolorna och försämrat förtroendet för arbetsgivare och politiker.

Vi står inför en enorm lärarbrist det närmaste årtiondet. Ett lyft värt namnet måste höja lönerna och förbättra arbetssituationen för alla lärare. Alternativet är en framtida skola där en stor del av lärarkåren saknar tillräcklig kompetens.

Mats E Carlsson

lärare på Hvitfeldtska gymnasiet, ej med i lärarlönelyftet