Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Läget akut för ensamkommande

Sverige. Vi behöver snacka om de ensamkommande. Läget är akut. Vi fortsätter odla utanförskap och verkar helt yrvakna inför konsekvenserna, skriver Matilda Brinck-Larsen, verksamhetsansvarig Frivilligorganisationen Agape Göteborg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

När det ynka gnutta hopp som gavs ensamkommande, i och med den nya lagen om att vissa kanske skulle kunna få stanna för att fullfölja gymnasiestudier, också rycks bort (eller sätts på vänt, som det heter) ökar pressen på den här gruppen ungdomar igen. På dem som ändå fått ett nytt hopp.

För de andra ungdomarna, som inte omfattades av beslutet, ser vardagen ut som vanligt. Och det är och har länge varit ett akut läge. För vi pratar om pressade ungdomar, som letar efter vägar (oavsett vilka) att slippa skickas tillbaka till ett krigshärjat område. Ungdomar som vi först välkomnat och sedan förpassat till ovisshet.

Ungdomar som civilsamhället i dag försöker ta hand om, då de sociala strukturer vårt samhälle har att erbjuda, inte finns tillgängliga för dem. Ungdomar som befinner sig i en gråzon, såväl rättsligt som själsligt. Det talas ofta om suicidrisken, kring den här gruppen unga människor. Och det talas ofta om hur de hänger i skaror på olämpliga platser och gör olämpliga saker.

Ja, vad väntade ni er? Jag och många av mina medkämpar i olika organisationer, har varnat för det här scenariot sedan de kom. Det är inte kärnfysik precis. Tar man ungdomar med kaos i ryggsäcken, ger dem hopp om en framtid för att strax därefter rycka bort detsamma och försätta dem i ovisshet, utan stöd och trygghet, ja, då får man psykisk ohälsa i gruppen. Och det kan ta sig många uttryck.

Ökad psykisk press, på en redan utsatt målgrupp. Bäddat för trubbel.

Självmordsrisken är hög, det är sant. Det borde, mänskligt sett, vara nog för att få folk att vakna. Men kanske har vi inte skrikit högt nog om de andra riskerna. De som påverkar långt fler än individen. Riskerna med att grupper av otrygga ungdomar försöker skapa sig en tillvaro utanför samhällets ramar, eftersom det är där de erbjuds sammanhang, försörjning och gemenskap. Riskerna som resulterar i kriminalitet, missbruk och hemlöshet.

I och med den nya gymnasielagen fick en del av den här gruppen ungdomar hopp. Hopp som nu ”satts på vänt”. Men en stor grupp fick det inte. De föll i stället in under det återvändaravtal Sverige har, med Afghanistan, som i min mening utgör grundproblemet. Vi har slutit avtal om att skicka unga människor till en krigshärd som enligt en färsk FN-rapport skördar rekordmånga civila offer.

De ungdomar som omfattades av gymnasielagen riskerar nu att förlora sina utbildningsplatser, då handläggningen drar ut på tiden. Dessutom är de åter förpassade till ett tillstånd av ovisshet. Som det ser ut nu verkar det inte bättre än att utbildning kräver uppehållstillstånd, som i sin tur kräver utbildning. Den nöten är svår att knäcka, inte sant?

Ökad psykisk press

De ungdomar som inte innefattades befinner sig också i ovisshet, kring om, när och hur de ska utvisas. Till kaoset. Till kriget. Ökad psykisk press, på en redan utsatt målgrupp. Bäddat för trubbel. Det är överlevare vi snackar om här, de flesta av dem kommer att hitta vägar. Frågan är vilka vägar vi lämnar öppna för dem, när vi exkluderar dem från det samhälle vi kallar vårt?

Vi fortsätter att odla utanförskapet. Trots att vi fortfarande har chans att bygga trygghet kring de här ungdomarna och odla ett innanförskap. Vi vet hur, det går att få fram resurser, men vi låter bli.

Vad gör det med dem, med oss och med vårt samhälle?

Matilda Brinck-Larsen

huvudansvarig Lag C – ett fotbollslag utan gränser, verksamhetsansvarig Frivilligorganisationen Agape Göteborg