Låt yrkesfiskarna äga fiskevattnen

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Yrkesfiskaren Stig Hansson hävdar att det är gott om fisk men att yrkesfiskaren är utrotningshotad.Sant är att antalet yrkesfiskare i Sverige minskar. 1960 var antalet yrkesfiskare i Sverige 16 000 och i dag är siffran ungefär 1 600. Främsta skälet till detta är att lönerna stigit kraftigt i övriga sektorer under denna period, vilket gjort att många lämnat yrket.

Antalet jordbrukare har minskat på ett liknande sätt - antalet varvs- och tekoarbetare också. Strukturomvandlingen stämmer till eftertanke och det är sorgligt att det småskaliga yrkesfisket som varit en bärande del i kustkulturen dör ut. Det som verkligen är en ödesfråga för framtiden är inte att konservera en yrkeskår utan att bevara fisket som levande naturresurs. Finns fisken kvar så har vi möjligheter i framtiden att välja mellan fritidsfiske, turism, husbehovs- och yrkesfiske. Förstörs resursen har vi ju inget val!

ANNONS

Stor del går till foder

Ett annat synsätt är att produktiviteten per fiskare har ökat dramatiskt till att 1 600 fiskare i dag drar upp lika många ton fisk som 16 000 gjorde runt 1960. I det perspektivet var det ju nödvändigt att antalet fiskare minskade. En ytterligare faktor är sammansättningen på fångsten. Landningarna är lika stora i dag men det reala värdet på svenska fångster har minskat med 35 procent. Huvudparten av fångsterna säljs i dag till lågt kilopris för foderproduktion. Allt färre fiskare kan få en lön som motsvarar lön för övriga i samhället, men att öka fångsterna är knappast lösningen. Däremot är det möjligt att höja värdet på fångsterna.

Grunden till fiskets problem är oklara äganderätter. Fisk i vattnet saknar ägare, men fångad har en ägare. Följden blir en kapplöpning om fisken. Resultatet är en alltför stor flotta som får små fångster, från alldeles för små bestånd. Erfarenheterna visar att detta blir fallet även om ett bestånd helt ryms inom en nations fiskevatten. Bidrag och svartfiske förvärrar situationen, men det är inte roten till problemet. En trygg ägare skulle vänta och låta både bestånd och enskilda fiskar växa till sig, bli värdefullare och fortplanta sig.

Effektiva sökmetoder

ANNONS

När fiskeflottan blivit alltför stor brukar ansvariga myndigheter agera för att minska flottan. Skrotprogram startas och fiskare erbjuds betalning för att skrota sina båtar, vilket på kort sikt dämpar överfisket. På lång sikt tenderar dock stadigt fiskeansträngningen att öka genom effektivare sök- och fångstmetoder. När fiskare förutser framtida skrotprogram blir det till och med en morot att satsa på nya båtar.

Kostnaden för skrotning står skattebetalare för men effekten är främst ett bidrag till dem som kvarstår i fisket. Så länge grundförutsättningarna i fisket inte ändras återkommer eller förstärks problemen med överfiske. Klimatdebatten visar också på det olämpliga i att fiskare kan köpa obeskattad diesel. Trålfiskade kräftor drar tolv liter diesel per kilo kräfta och är bland det olämpligaste man kan äta ur klimatsynpunkt.

Inte en nyfödd torsk

Beståndsuppskattningar görs både på basis av loggboksuppgifter och oberoende undersökningar. Periodvis samarbetar även forskare och fiskare och för iland all fångst, även under minimimått, och på så vis kan forskare komma närmare sanningen om storlek på bestånd. Självklart kan fiskares kunskap vara till nytta för beståndsuppskattningar, men då krävs ju att båda parter vill mötas.

När det gäller Skagerrak, Kattegatt och Nordsjön är det ändå en samlad bedömning att torskbestånden är på historiskt låga nivåer.

ANNONS

Vissa torskbestånd tycks vara nära en fullständig kollaps; under hösten har man under två expeditioner inte lyckats fånga en enda torsk i de södra och mellersta delarna av Kattegatt som är född i år. Rekrytering verkar således ha uteblivit vilket inte är märkligt med tanke på lekbeståndets ringa storlek.

Att fiskare med kunskap och modern teknik fortfarande hittar den kvarvarande fisken är inte förvånande: fångstnivån på vissa platser kommer att förbli hög till dess fisken helt har försvunnit.

Långsiktigt arbete

Samtidigt visar erfarenheten att fiskare kan ändra sammansättningen av fångst bara de ges motivation att göra det. Fiskarna vill uppmärksamma det absurda i att slänga tillbaka fisk i havet. Vi håller med om detta och vill gärna ta den utsträckta handen och inleda en verklig dialog.

Mer än femtio års erfarenheter och forskning om fiske visar att framgångsrik fiskeförvaltning kräver tydliga gränser för vem som får och vem som inte får fiska. Att de som fiskar ges motiv att tänka långsiktigt. Vi vill alltså ge fiskarna ett större förvaltaransvar.

Beroende på geografi och art kan lösningar se olika ut. Grunddragen är alltid att de som fiskar har någon form av äganderätt till bestånden och att andra fiskare är uteslutna.

ANNONS

Skydda beståndet

Internationellt finns en mängd exempel på hur äganderättsbaserade fisken, via mer värdefulla landningar och kostnadsbesparingar, skapat värden i storleksordningen fem till tio gånger landningsvärdena i ett traditionellt reglerat fiske. Svenska landningar runt en miljard kronor i dag kan alltså skapa värden på fem till tio miljarder kronor på sikt.

En blygsam beskattning av dessa värden skulle kunna användas för exempelvis satsningar på marina reservat och fritidsfiske.

Erfarenheterna av individuella överlåtelsebara fångstkvoter visar att fiskare ganska omgående börjat samarbeta med de biologer de tidigare motarbetat: När beståndet är deras ökar ju motivationen att skydda det.

Håkan Eggert, docent i nationalekonomi, Göteborgs universitet

Thomas Sterner, professor i miljöekonomi, Göteborgs universitet

Johan Stål, fil dr i marin ekologi, Göteborgs universitet

Henrik Svedäng, forskare vid Fiskeriverkets havsfiskelaboratorium

ANNONS