Vad händer sen, efter pandemin? Den frågan ställs allt oftare i rapporteringen kring Covid-19. Alla tycks längta efter livet efter pandemin ska “bli som vanligt”. I de flesta fall är detta givetvis fullständigt oförargligt. Det är knappast märkligt att vi längtar efter saker som att gymnasister ska få gå till skolan, barnbarn ska få krama sina mor- och farföräldrar och att vi åter ska få gå på krogen utan oro för trängsel. Men idéer om ”det vanliga” är inte alltid så oskyldiga.
Snarare tvärtom, då idéer om ”det vanliga” ofta är politiskt laddade, även om det kanske inte märks vid en första anblick. Likt trojanska hästar tar sig sådana idéer om vanligheten som komma skall in i samtalet; vi nickar bifall till att det blir skönt när allt blir som vanligt igen, men sopar därmed under mattan det ideologiska bagage som dessa uttalanden om vanlighet kan bära på. Ett ideologiskt bagage som handlar om vilka idéer och i förlängningen människor som ska inbegripas i den svenska vanligheten och vilka som kommer att exkluderas.
I våra respektive värv som kulturanalytiker stöter vi ofta på referenser till denna vanlighet. Det finns en ofta outtalad idé om hur “folk gör mest” som utgör en slags mainstreamkultur. Denna präglar alla människors tillvaro i ett samhälle, vare sig vi håller oss på vanlighetens smala stig eller går vid sidan om. I någon mening kan man säga att det är i våra avsteg från vanligheten som vi blir till som unika individer - och samtidigt definierar vad som är vanligt. Det kan handla om små avsteg, någon slags “vanlighet with a twist” som ändå accepteras av den stora massan. Eller så kan det handla om större avsteg, då en individ eller grupp verkligen distanserar sig och blir ovanlig, verkligt unik. Då är acceptansen som regel mindre.
I vanligheten finns således en osynlig måttstock som allt och alla jämförs med. I en svensk kontext är det i mångt och mycket den etniskt svenska urbana medelklassen som praktiserar kärnfamiljsliv som fått definiera vanligheten, inte minst genom sin mediala närvaro. Det är den här gruppens verklighetsbild och beteendemönster som vi utgår från när vi talar om det vanliga. Att allt bara ska vara som vanligt är således inte alls så tillåtande och inkluderande som man vid en första anblick skulle kunna tro. Snarare är vanligheten något mycket smalt med tydliga restriktioner och gränsdragningar.
Det är också i försvarandet av vanligheten och inte minst rätten att “bara vara vanlig” som diverse populistiska rörelser hittar gemensam grund. Ibland utmålas vanligheten som utsatt för hot från (vänster-)intellektuellt håll.
Ett illustrerande exempel är dåvarande kristdemokratledaren Göran Hägglunds utspel om ”verklighetens folk” från 2009, då han försökte ställa en bild av ett dekadent (vänster-) etablissemang mot vanliga hederliga svenskar. Sådant överdrivet intellektualiserande om genus och annat hittepå som kultureliten torgför på kultursidor och i andra suspekta sammanhang, det är verkligen inget som avspeglar stämningen ute i stugorna, tycktes Hägglund mena.
I stället skulle man “respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är” som han uttryckte det på DN Debatt 2009. Begreppet "verklighetens folk" finns kvar som idégods, med varningar för intellektuella som rent bokstavligt raserar fundamentet för vanligheten med sina poststrukturalistiska tankebanor, där förgivettagna ”sanningar” om sakernas tillstånd problematiseras och dekonstrueras.
Vanligheten utmålas dock inte bara som utsatt från hot från vänsterintellektuellt håll, utan också från till exempel invandrare och andra som lever på sätt som inte kan fogas in i vanligheten. Som illustrerande exempel kan man här peka på Sverigedemokraternas film "Sölvesborg idag – Sverige imorgon" eller Staffanstorps kommuns film "Informationsfilm om Staffanstorp", båda från 2019. Filmerna utpekar Sölvesborg respektive Staffanstorp som utopier där vanligheten regerar och olika subversiva - läs ovanliga - element har eliminerats. “Titta, så här härligt och enkelt kan livet vara om vi bara beter oss som vanliga, hederliga människor”, tycks man säga och pekar därmed ut de andra, de per definition ovanliga, som roten till de problem vi ser i samhället idag.
När vi alltså nickar bifall till att vi längtar till att allt ska “bli som vanligt” ska vi därför vara mycket uppmärksamma på vad vi egentligen ger vårt passiva stöd till. Det finns nämligen ingen naturlig vanlighet att återvända till utan framtidens vanlighet är än så länge ett oskrivet blad. Vi fantiserar om att vi ska tillbaka till ett tryggt “före” men i själva verket är det framtiden vi ska tillbaka till. Just kring dessa frågor om vilka typer av kulturella praktiker, och i förlängningen människor, som vi i framtiden ska släppa in i vanligheten och vilka som kommer tillåtas att vara gränsvakter, står sannolikt en av den närmaste tidens stora ideologiska strider. Vilka kommer att inbegripas i ”vanligheten” och vilka kommer att exkluderas? Låt oss inte missa detta genom att trivialisera dessa till synes oskyldigt nostalgiska uttalanden om en längtan till det vanliga.
Katarina Graffman, fil dr kulturantropologi
Emma Lindblad, fil dr modevetenskap
Jacob Östberg, professor i reklam och PR