Det kan förefalla som att vi slår in öppna dörrar, men låt oss ändå inledningsvis fastslå: I ett demokratiskt samhälle bestämmer kvinnan över sin kropp. Det är hon som bestämmer om hon ammar, när hon ammar, hur länge hon ammar och när hon slutar. Hon behöver aldrig ange skäl för sina beslut.
Catia Hultquist skriver i en krönika i Dagens Nyheter (20/6) att vi i Sverige är stolta över våra höga amningssiffror, men hon redovisar inte vilka siffror hon syftar på. Trots att nästan alla kvinnor som väntar barn i Sverige uttrycker att de vill amma, varav majoriteten enligt gällande rekommendationer – det vill säga utan att ge något annat än bröstmjölk de första sex månaderna, så redovisar Socialstyrelsen att endast 11 procent ammar på det viset.
Tvingas sluta amma
Amningen i Sverige har minskat i drygt två decennier. Samtidigt ökar amningen i en del andra länder och det är en större andel av ettåringarna som ammas i USA, jämfört med i Sverige. Vi möter kvinnor som ger uttryck för att de tvingats sluta amma tidigare än de planerat eftersom stödet i samband med amningen är undermåligt. Samma bild framgår i den nyligen presenterade graviditetsenkäten från Sveriges kommuner och regioner samt i en tidigare rapport från Socialstyrelsen om förlossningsvård.
Detta sätter den enskilda kvinnan i ett svårt läge och i värsta fall upplever hon situationen kring amningen som så problematisk att hon drabbas av en känsla av misslyckande, som kan sätta djupa spår i kvinnans liv.
Catia Hultquist ifrågasätter amningskulturen i Sverige. Hon beskriver att den genomsyras av toxisk kvinnlighet. När hon själv födde barn på 90-talet upplevde hon det som att personalen tillhörde en sekt: grottbjörnssekten. Samtidigt passade politikerna på att spara stora summor på förlossningsvården genom att profitera på den naturlighetsvurm som rådde, menar Catia Hultquist.
Fråga med låg status
Vi har arbetat inom verksamheter som ger professionellt amningsstöd i hela våra yrkesliv och är vana att möta de känslor Catia Hultquist beskriver. I Sverige görs mycket få satsningar för att personalen ska ha grundläggande kunskaper om amning och fortlöpande utbildningar i amningsstöd prioriteras inte. Amning är både en barn- och kvinnofråga med mycket låg status och ett område där okunskap bland vårdpersonal är mycket mer accepterad än okunskap inom andra områden.
Om amning ses som en kvinnas rättighet i stället för som en skyldighet lyfts bördan av skuld från hennes axlar.
Amning anses ofta vara mammans personliga val och ansvaret för att få amningen att fungera vilar ofta tungt på hennes axlar. Budskapet att amning är bra för hälsan ackompanjeras inte av ett evidensbaserat och lyhört stöd för att få amningen att fungera. När råden från vården blir konfliktfyllda, motsägelsefulla och svåra att följa väcks ofta ilska hos den mamma som ställs inför amningsproblem. Många känner till amningens positiva effekter för både barnets och mammans hälsa och att inte få amningen att fungera kan leda till både frustration och sorg.
Slutsatsen som Catia Hultquist drar, att det är de “ovanligt höga amningssiffrorna” som ligger bakom fenomenet med arga och desperata mammor, motsägs av amningssiffrorna i Sverige. De är låga efter decennier av stadig nedgång.
Kvinnor ställs mot varandra
Vår samlade erfarenhet pekar snarare mot att det är bristen på adekvat vård och stöd till mammor som önskar att amma som är det stora problemet. När kunskapsbrist råder kan friska företeelser hos spädbarn börja problematiseras. Ett exempel är att barn som ammar ofta, kanske flera gånger i timmen, anses äta ineffektivt, trots att det är förväntat spädbarnsbeteende. Dagens Nyheter har granskat vårdingreppet tungbandsklipp på spädbarn och konstaterar att förekomsten har ökat stort de senaste åren (12/6).
Att patientgrupper som inte blir lyssnade på och inte bekräftade i sin situation börjar kräva åtgärder och att en oresonlig kultur utvecklas, som nu beskrivs gällande tungbandsklipp, finns beskrivet inom många andra verksamheter och är inget som kan förklaras med toxisk kvinnlighet, vilket Catia Hultquist vill göra gällande.
Problemet är att grupper av kvinnor, med eller utan amningssvårigheter, ställs mot varandra och mot vårdpersonalen i en polariserad debatt som inte gagnar någon. Vår mening är i stället att föräldrar tillsammans med vårdpersonal ska lyfta den viktiga amningsfrågan. Om amning ses som en kvinnas rättighet i stället för som en skyldighet lyfts bördan av skuld från hennes axlar. Det svenska samhället måste kraftsamla och ta ansvar för amningen – för alla kvinnors skull.
Lina Palmér, docent, barnmorska, Högskolan i Borås
Eva-Lotta Funkquist, docent, barnmorska, Uppsala universitet
Kristin Svensson, universitetsbarnmorska
Karin Cato, barnmorska, Uppsala universitet
Elin Ternström, barnmorska, Högskolan Dalarna
Paola Oras, barnmorska, Uppsala universitet
Märta Cullhed Engblom, författare och barnmorska
LÄS MER:Barn som ammar kan åka med på mästerskap
LÄS MER:Ny teknik ska underlätta när amningen är svår
LÄS MER:Förstföderskor: Det här önskar vi att vi visste innan förlossningen