Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bild: Emma-Sofia Olsson

Kroppen måste vara i fokus om normerna ska förändras

"Det är väl bra att ni tar plats och så, men måste ni vara så avklädda hela tiden?” är en vanlig kommentar vi kroppsaktivister får höra, nästan alltid från normsmala och normsnygga personer som inte verkar tycka att det är särskilt viktigt att normalisera andra typer av kroppar i det offentliga rummet. Men vi tycker att det är nödvändigt att försöka minska pressen på alla de människor som mår dåligt av retuscherade och "perfekta" kroppar överallt, skriver Kajjan Andersson, journalist och kroppsaktivist.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Andra invändningar vi får är: “Om det är mindre kroppsfokus ni vill ha kanske ni skulle sluta ta så många bilder på era egna kroppsdelar?” och “Alla selfies och kroppsbilder handlar bara om ert eget bekräftelsebehov. Är det sådant ni vill sprida?” Under alla år jag arbetat som kroppsaktivist på Instagram har de funnits där.

Och jag fattar. Kroppspositivismen är fortfarande en relativt ny rörelse i Sverige. Vi bryter fortfarande ny mark och reaktionerna kommer vara därefter.

Så när kroppsaktivist efter kroppsaktivist zoomar in på sina dubbelhakor, valkar och celluliter så finns de alltid där: personerna som undrar varför i h-e vi (“som feminister dessutom!”) måste envisas med att klä av oss. Då hjälper det inte att vi har långa inläggstexter som förklarar, nyanserar och analyserar.

Vi måste få ta plats

Då räcker det inte att vi berättar att det vi som kroppsaktivister gör är att utmana rådande normer kring kropp, utseende och hälsa. Att (i mitt fall) tjocka kroppar måste få ta samma utrymme och ha samma rörelsemöjligheter som smala. Att bilder på oss också måste få ta plats oavsett om vi är i bikini och underkläder eller påklädda.

Det räcker inte att vi säger att vi, genom våra egna kroppar, försöker göra sociala medier till en plats där alla typer av kroppar tillåts existera och finns representerade. Inte att vi förklarar att våra inzoomade kroppsdelar är där för att vara en livsviktig motpol till alla normsmala och normsnygga diton.

Det räcker inte att vi utvecklar syftet med vårt mål: nämligen att vårt människovärde aldrig får dikteras av våra kroppars utseende och att vi vill hjälpa alla de tusentals personer som idag går under av kroppshat. Som dör i sviterna av kroppshetsen. Att vi läser statistiken om att allt fler och allt yngre personer insjuknar i ätstörningar och att psykiatrin spårar detta både till den enorma mängden retuscherade kroppar på sociala medier och till hela samhällets osunda kroppsfokus.

Det räcker inte att vi utvecklar syftet med vårt mål: nämligen att vårt människovärde aldrig får dikteras av våra kroppars utseende och att vi vill hjälpa alla de tusentals personer som idag går under av kroppshat

Det räcker inte att vi varje dag har inkorgar som svämmar över av människor som tackar kroppspositivismen för att rörelsen gjort att de kunnat börja leva liv där de inte gör våld på sig själva.

Och det räcker inte därför att vi är tjocka och vi är avklädda. Sådant sticker i ögonen på dem som fortfarande har normen som målbild. För dem blir vårt arbete istället en feminismens björntjänst av den förenklade anledningen att våra kroppar syns och sådant ska inte uppmuntras. Det är därför inte jätteförvånande att de här invändningarna i princip alltid kommer från personer som själva dragit det längsta strået när det gäller att ha en kropp som automatiskt accepteras av samhället. Kärnfrågans skeva maktbalans blir tydlig.

Privilegierad smörja

Att hävda att kroppspositivism är kontraproduktivt för att det fokuserar för mycket på kropp när kropp borde vara irrelevant är nämligen samma privilegierade smörja som att säga:

– att feminism är kontraproduktivt för att det fokuserar för mycket på kön när kön borde vara irrelevant,

eller:

– att antirasism är kontraproduktivt för att det fokuserar för mycket på hudfärg och etnicitet när hudfärg och etnicitet borde vara irrelevant (Lex “All lives matter”).

Har man däremot lust att analysera en rörelse (istället för att bajsa på den av illa förklädd avsmak eller vilja att upprätthålla normerna som de är), går det ganska lätt att se att vi måste uppmärksamma och sätta strålkastarljuset på missförhållanden och ojämlika situationer för att överhuvudtaget kunna göra något åt dem. Vi måste kvotera in det som saknas tills dess att jämlikheten och jämställdheten blivit det normala. Men det tycker sällan personer som själva inte drabbas av ett förtryck är särskilt viktigt.

Så, att smala personer (och andra med normkroppar) tycker att kroppspositivismen gått för långt enligt ovan nämnda “logik” säger faktiskt inte så mycket alls om vare sig kroppspositivismen eller kroppsaktivister. Däremot säger det jävligt mycket om normpersonen som yttrar det och hens syn på privilegier, normer och solidaritet.

Och det är inga smickrande saker, I can tell you that much.

Kajjan Andersson, Journalist, kroppsaktivist och författare