Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Det är symptomatiskt att det var budskapen, inte källorna som kritiserades. Pastor Green hänvisade till religiösa källor när han kritiserade dagens värderingar vilket mötte starka reaktioner i majoritetssamhället. Kadra Yosuf gjorde tvärtom, och hotades av upprörda muslimer, men möttes av samhällets tystnad. Om tystnaden berodde på rädsla för anklagelser om islamofobi eller rasism går det bara att spekulera i. Hur som helst är det inte konsekvent när annars frihetsälskande aktivister avhåller sig från att försvara Yosuf och kvinnors rättigheter med samma frenesi som man kritiserat Green, skriver debattörerna. Bild: Janerik Henriksson / TT
Det är symptomatiskt att det var budskapen, inte källorna som kritiserades. Pastor Green hänvisade till religiösa källor när han kritiserade dagens värderingar vilket mötte starka reaktioner i majoritetssamhället. Kadra Yosuf gjorde tvärtom, och hotades av upprörda muslimer, men möttes av samhällets tystnad. Om tystnaden berodde på rädsla för anklagelser om islamofobi eller rasism går det bara att spekulera i. Hur som helst är det inte konsekvent när annars frihetsälskande aktivister avhåller sig från att försvara Yosuf och kvinnors rättigheter med samma frenesi som man kritiserat Green, skriver debattörerna. Bild: Janerik Henriksson / TT

Kritiserar man Åke Green så måste man acceptera kritik av Koranen

Samtidigt som det ställs krav på revideringar av litteratur, där både Pippi Långstrump, Tintin och Lilla hjärtat har kritiserats för att underhålla negativt kränkande stereotyper, framförs det emellanåt krav på att religion aldrig ska få kränkas. Rätten att slippa känna sig förolämpad får dock inte ske på bekostnad av att man inte ska kunna framföra kritik mot religion utan risk för repressalier. Dessa motstridiga krav ställer frågan om förbud mot religionskränkning på sin spets, skriver docent Margareta Popoola och professor Anne Sofie Roald.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Under senare tid har vi kunnat ta del av flera fall där religionen ställts mot yttrandefriheten. Mordet på Samuel Paty, en lärare som i sin undervisning visat karikatyrer på profeten Muhammad, blev en påminnelse av Charlie Hebdo (2015). I Frankrike och runt om i världen har dessa dåd väckt vrede men på andra platser hade karikatyrerna kunnat resultera i lagens strängaste straff.

I Sverige finns ingen lag mot religionskränkning och tidigare i år gick 15 muslimska församlingar i Stockholm ut i ett upprop för att kräva förändring av svensk grundlag i syfte att förhindra religionskränkning (DN 14/9). De muslimska församlingarna är inte unika i sitt önskemål att återinföra den ordning som rådde före 1970 då religionskränkning mönstrades ut från lagstiftningen. Under åren har frågan väckts i riksdagen av till exempel Kristdemokraterna.

Hur förhålla sig?

Med en återblick till Pippi, Tintin och Lilla hjärtat kan det inte bortses från att de innehåller stereotyper som med dagens värderingar uppfattas som kränkande. Att texterna skrevs utan ont uppsåt eller i en annan tid är enligt de mest högröstade kritikerna inte skäl för immunitet. Frågan är då hur man ska förhålla sig till religiösa källor?

Ett intressant exempel från 2003 var när frikyrkopastorn Åke Green gav uttryck för uppfattningen att homosexualitet är en abnormitet som borde tyglas. För att göra en lång historia kort utsattes Green, trots sin religiösa källa, för reaktioner från de som uppfattade hans predikan som kränkande.

Kadra Yosuf, en kvinnlig somalisk-norsk journalist, är ett annat exempel som 2007 belyste islamiska källor och pekade på att dessa var kvinnoförtryckande enligt dagens värderingar. För detta hotades hon av arga muslimska kritiker. Samhällets bemötande av utvecklingen har varit ambivalent. Dels bjuds hon in som talare, men det kommer lika många återbud. Arrangörerna är rädda för att hennes tolkningar av religiösa källors syn på patriarkala normer ska kränka publiken.

Hur som helst är det inte konsekvent när annars frihetsälskande aktivister avhåller sig från att försvara Yosuf och kvinnors rättigheter med samma frenesi som man kritiserat Green.

Det är symptomatiskt att det var budskapen, inte källorna som kritiserades. Pastor Green hänvisade till religiösa källor när han kritiserade dagens värderingar vilket mötte starka reaktioner i majoritetssamhället. Kadra Yosuf gjorde tvärtom, och hotades av upprörda muslimer, men möttes av samhällets tystnad. Om tystnaden berodde på rädsla för anklagelser om islamofobi eller rasism går det bara att spekulera i. Hur som helst är det inte konsekvent när annars frihetsälskande aktivister avhåller sig från att försvara Yosuf och kvinnors rättigheter med samma frenesi som man kritiserat Green.

Kvinnors lydnad

Islam, judendom och kristendom har alla källor som möts i sin syn på hur samhället ska organiseras. Förutom synen på homosexualitet möts man i synen på barns och kvinnors lydnad. Källorna visar på förföljelser av folkgrupper och det tycks ha funnits en unison acceptans för slaveri som är oförenlig med dagens antirasistiska värderingar.

I Moseböckerna kan vi vidare ta del av budskapet att ”den som smädar Herrens namn ska straffas med döden, hela menigheten ska stena honom”. Död och stening, samt piskning riskerar också att drabba den som har sex utanför äktenskapet om man skulle följa källornas moraliska vägledning.

Moralregler liksom religioner har utvecklats, tolkats och omtolkats men även bokstavstrogna tolkningar ryms inom religionsfrihetens ramar som riskerar att kränka de som inte omfattar samma tro. Frågan är vem som har rätt att kränka vem?

Motstridiga synpunkter

Gränsen för kränkning är reglerat i lagstiftningen, men subjektiva känslor av att i olika sammanhang känna sig förolämpad är en konsekvens av att det i ett mångkulturellt samhälle finns motstridiga och öppet artikulerade synpunkter.

I ett samhälle som Sverige, där både jämlikhet och mångkultur står högt på dagordningen, måste det finnas utrymme för att få framföra kritik mot såväl barnböcker som religiösa uttryck utan rädsla för anklagelser om rasism eller andra förolämpningar.

De subjektivt upplevda kränkningarna skulle knappast försvinna med en blasfemilag men däremot leda till kränkningar av såväl den sekulariserade majoritetsbefolkningen som inhemska och invandrade individer inom olika minoritetsgrupper. Med en blasfemilag skulle de inte kunna räkna med att öppet kunna artikulera sig i det offentliga rummet. En sådan utveckling skulle främja hyckleri och motverka ett antirasistiskt arbete som bygger på respekt för allas rätt att uttrycka sig oavsett religiös eller etnisk tillhörighet.

Margareta Popoola, docent i internationell migration och etniska relationer

Anne Sofie Roald, professor i religionsvetenskap