Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Katowice. Kolgruvor är det som präglar polska Katowice där FN-konferensen om klimatet inleds imorgon. Förhoppningar om att teknikutvecklingen eller världsmarknaden ska lösa klimatfrågan är en illusion. Det är dags att vi alla tänker om, tiden är knapp, skriver Emin Tengström. Bild: Czarek Sokolowski

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kräv mer av politikerna: Tänk om och visa handlingskraft!

I morgon inleds FN:s klimatkonferens COP24 i Katowice i Polen. Det är nu politikerna ska enas om vem som ska göra vad för att rädda klimatet. Frågan är om de är beredda att axla ansvaret. För det räcker inte att tackla akuta problem och föreslå åtgärder på marginalen, det är det långsiktiga och breda perspektivet som gäller, skriver Emin Tengström.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Allmänheten tycks bli alltmer övertygad om och oroad av framtida hot, inte bara i form av klimatförändring utan också av storskaliga miljöproblem och global brist på naturresurser (som energi). En ny situation, historiskt sett, antas komma att prägla våra barns och barnbarns liv. Trots det handlar dagspolitiken mest om vardagsnära frågor. Visst finns det något som kallas ”klimatpolitik” men den handlar mest om bagatellartade åtgärder som flygskatt och liknande.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Har politikerna något ansvar för denna situation? Henry Kissinger sa en gång i en TV-intervju att när politiker samtidigt konfronteras med akuta och långsiktiga problem väljer de att ta itu med de akuta. Men om de långsiktiga problemen blivit akuta? Då är det dags att tänka om. Så nog har politikerna ansvar för att inga radikala initiativ tagits för att möta de globala hoten. Det ansvaret har ännu inte utkrävts av dem.

En förklaring till sakernas tillstånd är att debatten präglas av två semireligiösa föreställningsvärldar

Varför tiger väljarna i denna fråga? Hittills har nog många varit osäkra på hur allvarliga de globala hoten verkligen är. När övertygelsen om den saken ökat, förtränger några sin nyvunna insikt. Andra grips av handlingsförlamning. Åter andra försöker ändra vanor: handla ekologiskt, äta mindre kött, resa mindre. Men de ställer inte som väljare skarpa frågor till politikerna om de globala hoten.

Medierna medskyldiga

Bidrar etermedierna och rikstidningarna till denna passivitet? Det finns skäl att tro det. Dagens nyhetsförmedling domineras av händelser världen runt som trafikolyckor, skjutningar och annat dramatiskt. Rapporter om klimatet och miljön förekommer men uppmärksamheten på sådant är för det mesta kortvarig. Dessutom påverkar medierna den politiska agendan genom att framhäva de akuta problemen. Fokuserar de på brottsligheten, så tvingas politikerna tala om ”lag och ordning”. I etermediernas partiledardebatter behandlas i regel vardagsnära frågor. Så visst har medierna bidragit till väljarnas passivitet i framtidsfrågorna.

En förklaring till sakernas tillstånd är att den politiska och den allmänna debatten präglas av två semireligiösa föreställningsvärldar. Den ena är tron att teknikutvecklingen löser de globala problemen. Tekniktroende har en benägenhet att överdriva effekterna av tekniska genombrott liksom att underskatta tiden det tar att genomföra stora teknikskiften. Ta till exempel föreställningen om att förnybar energi förväntas avlösa kol och olja. Att ersätta energislag med hög energitäthet med sådana som har låg energitäthet som sol och vind är en tidskrävande operation. Av dagsdebatten kan man få intrycket att en snabb omställning redan är på gång.

Den nödvändiga omläggningen gäller inte bara användningen av fossil energi utan bruket av naturen i alla dess former, särskilt som världens fattiga behöver förbättra sin materiella standard.

Den andra semireligiösa tron är att marknaden ses som den effektivaste formen för anpassning till nya förutsättningar, i det här fallet till planetens gränser för mänsklig verksamhet. Visst är marknaden överlägsen planekonomin, när det gäller att hushålla med knappa resurser. Problemet är bara att många marknadsaktörer har en benägenhet att mer se till egenintresset än till allmänintresset. Föreställningen att världsmarknadens mekanismer skulle kunna avvärja de globala hoten är en illusion.

Många och stora frågor

Vad borde politikerna då göra? Om den nya regeringen vill visa handlingskraft, när det gäller framtidsfrågorna, tillsätter den en expertkommission eller en parlamentarisk utredning med uppgift att analysera, hur lösningar på akuta och långsiktiga problem skulle kunna angripas samtidigt. Här några exempel på sådana frågor:

* Hur kan det svenska jordbruket successivt förändras för att säkra matförsörjningen, om importen av livsmedel och av insatsvaror till jordbruket krymper eller tillgången på energi bli knapp?

* Hur bör bostadspolitiken se ut, om dagens flyttningsmönster förändras? Kanske måste man utveckla bostäder som kan monteras upp på en plats för att sedan lätt flyttas till en annan.

* Hur bör infrastrukturen för transporter formas i en energiknapp värld? Att satsa på höghastighetståg, flygplatser och motorvägar är kanske en gigantisk felinvestering.

* Hur bör flyktingmottagandet utformas, om risken ökar för att stora skaror av klimat- och miljöflyktingar söker sig hit?

Samtidigt finns det anledning för en regering att fundera på vad som kan ske genom nationella beslut och vad som kräver internationellt samarbete. En första åtgärd vore att öka det svenska engagemanget i EU:s utveckling. Paradoxalt nog kan man föreställa sig att oron för en kommande klimat- och miljökris kan bli en drivkraft för ökat samarbete inom EU. En sammanhållen union skulle bli effektivare – än medlemsstaterna var för sig – när det gäller att hantera följderna av en sådan kris.

Global hushållning

EU skulle därtill kunna agera pådrivande för ökat internationellt samarbete i syfte att minska omfattningen av den globala kris som förefaller oundviklig. En sådan utveckling förutsätter att dagens strävan mot global materiell tillväxt ersätts av något som skulle kunna kallas ”global hushållning”. Konkret skulle global hushållning till exempel innebära att användningen av fossila bränslen ransonerades. Varje land skulle tilldelas en kvot proportionell mot dess befolkning.

Den nödvändiga omläggningen gäller inte bara användningen av fossil energi utan bruket av naturen i alla dess former, särskilt som världens fattiga behöver förbättra sin materiella standard. Som de flesta vet, skulle det i dag krävas fyra jordklot, om dagens världsbefolkning levde på svensk standard. Det antyder hur stor minskning av materiell förbrukning som krävs hos oss, om dagens fattiga skall ha möjlighet att leva ett gott liv.

Det är dags att vi alla tänker om, tiden är knapp.

Emin Tengström

f d professor i humanekologi på Chalmers och på Göteborgs universitet samt professor i transportforskning i Aalborg, Danmark