Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

På de statliga låsta institutionerna (SiS) har man gymnasiekompetens som lägstanivå på utbildning, men har ambitionen om en tvåårig eftergymnasial utbildning. Det betyder att man vet att socionomer och psykologer inte är intresserade eller klarar av uppgifterna på de tyngsta institutionerna. Att bli slagen och spottad på är inte det som alla med en flerårig universitetsutbildning tänker sig, skriver debattören. Bild: Johan Nilsson/TT
På de statliga låsta institutionerna (SiS) har man gymnasiekompetens som lägstanivå på utbildning, men har ambitionen om en tvåårig eftergymnasial utbildning. Det betyder att man vet att socionomer och psykologer inte är intresserade eller klarar av uppgifterna på de tyngsta institutionerna. Att bli slagen och spottad på är inte det som alla med en flerårig universitetsutbildning tänker sig, skriver debattören. Bild: Johan Nilsson/TT

Kräv högre utbildning för personalen på HVB-hemmen

Missförhållandena på HVB-hem och slutna ungdomsvårdsanstalter har varit kända länge men det tycks inte bli bättre, vilket inte är konstigt med tanke på den svåra problematik som ungdomarna befinner sig i. Men vi måste börja tala klarspråk om detta. Det som behövs är större krav på utbildning och personlig lämplighet för de som arbetar med dessa ungdomar, skriver Peter Andersson Piltz, socionom.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

SVT publicerade den 29e november en granskning av HVB-hemmen under rubriken ”Prostitution och arrangerade slagsmål på HVB-hemmen”. I granskningen framkommer att det finns 1000 HVB-hem i Sverige och att 50 av dem fått allvarlig kritik. Missförhållanden såsom övergrepp, misshandel och prostitution.

Diskussionen om psykiatrin, ungdomsvården och socialtjänsten är en evigt förekommande fråga och den verkar aldrig hitta ett slut. Trots att det nu är år 2020 och evidensforskningen vunnit laga kraft, tekniken och medicinen är långt utvecklade finns det ett lidande som påminner om gamla institutionsbarns berättelser om hur det var förr. Förr, tänker vi och tänker att nu är nu. Då var det dåligt för då visste man så lite. Idag vet man ju mer. Som om behandlingen inom nämnda områden gjort revolutionerande upptäckter? Samtidigt läser vi dagligen om kriminella gäng, utsatta förorter och ett ökat våldskapital som kryper ned i åldrarna, om ökade dödsfall av överdoser och besparingar i skolan.

Familjen har gått sönder

Jag tror att man måste tala sanning i denna fråga. Det är det mest positiva och hoppfulla sättet att angripa ett problem. Ungdomsvården är den andra sidan av en bristsituation. Barn och ungdomar kan, av olika anledningar, inte bo hos mamma och pappa. Familjen har gått sönder, kan inte knyta an, stå ut, kan inte ge tillräckligt. Barnen och ungdomarna agerar ut, missbrukar, självskadar, har psykiska problem, gör allt för att stöta bort vuxenvärlden och olika institutioner måste göra sitt yttersta för att dels kompensera den tidigare omsorgsbristen och sen, trots de dåliga förutsättningarna, skapa ny livslust och ett hopp om framtiden.

De som jobbar där har att göra med utagerande, hotfulla och desillusionerade barn och ungdomar. Det krävs att man är duktigt på att bemöta, inge hopp, förstå och göra och säga saker i rätt läge för att skapa trygghet. Det är en konst som bygger på dels en grundläggande personlig lämplighet, en balanserad motivation, teoretisk kunskap från universitetet, förmåga att vara en föräldragestalt med omdöme och balans, läsa av och förstå missbruk, kunna stå ut med fysiska hot och utageranden och stå ut med det ibland avgrundsdjupa lidande som barnen och ungdomarna förmedlar. Det är med andra ord en grannlaga uppgift.

De som möter ungdomarna, få förtroende, möta, bemöta, spendera tid med, observera, lyssna, våga bry sig, visa närvaro och ha förmågan att gå in i en bärande relation till ungdomen baserat på en slags igenkännande i den andre från både personal och ungdom

Av den anledningen kan man säga att det är förvånande att det inte anmäls fler missförhållanden. På de statliga låsta institutionerna (SiS) har man gymnasiekompetens som lägstanivå på utbildning, men har ambitionen om en tvåårig eftergymnasial utbildning. Det betyder att man vet att socionomer och psykologer inte är intresserade eller klarar av uppgifterna på de tyngsta institutionerna. Att bli slagen och spottad på är inte det som alla med en flerårig universitetsutbildning tänker sig. Då finns det ett skrå av behandlingsassistenter som ofta har personliga egenskaper och fysik för att stå ut.

Vårda och kontrollera

Min namne Peter Andersson, doktorand vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, skriver i en artikel ”Rätt kunskap saknas på ungdomshemmen” (SVD 26/2-20) och lyfter där fram tre huvudfrågor: stärk kraven på utbildning, tydliggör hur personalen ska hantera den inbyggda spänningen mellan att vårda och kontrollera och till sist glöm inte bakgrunden till ungdomarnas institutionsvistelse. Anderssons artikel pekar på något som också är en brist inom ungdomshemmen och för den delen psykiatrin också. Att vara en professionell förälder kräver en blandning av kompetenser som inte går att bara mejsla ut genom utbildning eller fanatisk tilltro till olika behandlingsmetoder. De som möter ungdomarna, få förtroende, möta, bemöta, spendera tid med, observera, lyssna, våga bry sig, visa närvaro och ha förmågan att gå in i en bärande relation till ungdomen baserat på en slags igenkännande i den andre från både personal och ungdom.

Mer utbildning

Min poäng i detta är att det är svårt att bedriva denna typ av verksamhet och alla typer av enkla svar, år efter år, visar sig inte vara annat än en ambition utan verklig förankring. Jag tror därför att kontrollen av dessa institutioner måste vara mer omfattande och bygga på en annan närvaro av genomgripande handledning och på det sättet en närvaro av de krav och riktlinjer som samhället bedömer vara konstruktiva för dessa barn och ungdomar. Man måste med andra ord tala, ofta och mycket, om vad som händer på dessa platser så att de ungas och personalens röster blir hörda och destruktiva kulturer på det sättet motarbetas. Det tillsammans med en strävan om mer utbildning i personalgrupperna och ett fortsatt möte mellan olika kompetenser, formella som reella, tror jag möjliggör en mer realistisk grund för att motverka dessa problem.

Peter Andersson-Piltz, Socionom som arbetar med ungdomsvård