Kompetensen sitter inte i hudfärg eller sexuell läggning

Föreställningen om att en viss religion, hudfärg eller sexualitet skulle innebära att man har en särskild kompetens är djupt rotad inom UR och den idén får inte ens ifrågasättas, skriver journalist Per-Axel Janzon, tidigare medarbetare på Utbildningsradion.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Genmäle

Normkritik och mångfald, 28/9-30/9

UR:s Per Bergkrantz försöker i en replik på Lars Åbergs artikel vifta bort den kritik som riktats mot företaget. Det vore så klart utmärkt om han hade rätt. Om allt bygger på missförstånd och dålig källkritik så är ju allt frid och fröjd. Då är UR ett företag med högt i tak och man har absolut inte ägnat sig åt att ta reda på vad de anställda har för religion och sexualitet. Men tyvärr är verkligheten helt annorlunda.

Förskönande beskrivning

Bergkrantz skriver att; ”en avdelning på UR haft frivilliga samtal för att diskutera vilka normer som kan påverka utbudet”. Det är en mycket förskönande beskrivning av vad som egentligen hände. Hur skulle, för övrigt, samtalen kunnat vara något annat än frivilliga? Vi lever väl inte i en diktatur? Jag har själv pratat med den kollega som genomförde de djupintervjuer som det var meningen att alla på företaget skulle utsättas för. Han berättade om hur en del kollegor berättat om sin egen sexuella läggning eller religiositet, andra hade pratat om vad de trodde om arbetskamraterna. ”Det här är så klart väldigt känsliga uppgifter, men det är bara cheferna som får ta del av dem”, avslutade han.

ANNONS

Jag tror att det här gjordes med de bästa avsikter. Man var säkert inte ute efter att föra bok över medarbetarnas privata förhållanden. Det man var ute efter var att ta reda på vilka ”kompetenser” man saknade.

Hudfärg ingen kompetens

På ett möte med hela personalen reste sig en kvinnlig kollega upp och vittnade om det man hade kommit fram till på hennes avdelning, där fanns ”alldeles för få djupt troende”. Och det är här problemet ligger, menar jag. Föreställningen om att en viss religion, hudfärg eller sexualitet skulle innebära att man har en särskild kompetens är djupt rotad på företaget och den idé får inte ens ifrågasättas.

Per Bergkrantz skriver vidare att jag själv valde att sluta på företaget. Det är sant såtillvida att jag faktiskt satte mitt namn under en överenskommelse som innebar att jag fick betalt för att sluta. Men hade jag egentligen något val?

I ett brev från ansvarig utgivaren erbjöds jag att få nya arbetsuppgifter under förutsättning att jag i fortsättningen inte motverkade företagets mångfalds-arbete. ”Nu är det slutdiskuterat”, menade han. Jag hade då varit avstängd från min arbetsplats i nästan en månad.

Hela tiden hade jag hävdat att jag ville fortsätta arbeta tills jag blev 67 men att jag ville ha andra arbetsuppgifter eftersom företaget underkänt de idéer jag hade när det gällde storsatsningen på normkritik i TV och radio. Men att inte ens internt få debattera frågorna kändes som att få munkavle.

ANNONS

Skjuter på budbäraren

I den överenskommelse som företaget sen ville att jag skulle skriva på fanns dessutom en paragraf där jag förband mig att inte uttala mig om företagets verksamhet under ett år. Den vägrade jag skriva under på och efter en hel del diskussioner togs den också bort.

Tyvärr tycks min kritik av företaget inte lett till något gott. Någon tendens till självrannsakan kan jag inte se. I stället skjuter man på budbärarna, det vill säga mig och Lars Åberg.

Från en före detta kollega får jag mejl som berättar om en hätsk stämning på företaget och att man inte längre vågar uttrycka stöd för de åsikter jag framfört. Det känns bara sorgligt.

Per-Axel Janzon

journalist och tidigare medarbetare på Sveriges Radio Utbildningsradion

ANNONS