Samhällsorienterade, nyhetskonsumerande medborgare med vilja att ta ansvar, som tjänstemännen på Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och deras gelikar. Det tycks vara målgruppen för uppmaningarna om hur man ska bete sig i pandemins Sverige. Man behöver bara gå ut i vårsolen i städerna för att se att uppmaningarna hur folk ska bete sig inte gått hem i en bredare krets. Det blev också uppenbart när man i det viktiga inledningsskedet inte nådde ut till grupper med utländsk bakgrund .
På de populäraste promenadstråken i städerna är det trångt, och joggare som drar runt med aerosolmoln – en väl belagd smittväg - flåsar de gående i nacken. Ungdomar ordnar ”flockimmunitets-parties” och klubbar som kör på som vanligt för danssugna unga, med den trängsel på golvet som är själva idén. Man får en förnimmelse av det romantiserade 30-talets Berlin, då folk roade sig galna mot den mörka fonden av annalkande katastrof.
Helt otillräckligt
Uppmaningarna om att hålla distans, stanna hemma och tvätta händerna ofta upprepas dagligen på corona-presskonferenserna och i helsidesannonser i dagspressen. I tal till nationen understryker statsministern allvaret i budskapet.
Alla som kan det i minsta om PR, opinionsbildning och beteendepåverkan vet att det är helt otillräckligt. Folkhälsomyndigheten har uppenbart inte den kunskap som krävs och det kan heller inte begäras. På MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som står tillsammans med Folkhälsomyndigheten, på presskonferenserna, finns en hel avdelning som ägnar sig åt att analysera främmande makts oönskade påverkansförsök på svensk allmänhet. Den kan allt om hur man får folk att bete sig som man önskar. Men inte ett spår av detta syns i marknadsföringen av coronabudskapen.
För att nå de unga, de i eget tycke osårbara, skidåkande 40-åringarna, de som misstror myndigheter, de som har umgängesvanor från andra kulturer och de med dålig eller ingen svenska behövs något annat.
Ren abstraktion
Det finns en stor verktygslåda att ta till. Ett verktyg är att ge tyngd åt ett budskap med hjälp av andra medel. Den 10 mars förbjöd regeringen, på uppmaning från FHM, folksamlingar med mer än 500 personer. Sorgligt för konsertbesökare, sportpublik och inbjudna till privata megafester. För övriga en ren abstraktion. Hade regeringen i stället lagt nivån på 10 personer hade det blivit konkret för de flesta. Signalvärdet hade varit starkt: ”Nu är det på allvar!”. Det hade gett en helt annan tyngd åt de övriga rekommendationerna.
En tvingande regel om att butiker, köpcentra och restauranger inte får ta in mer än ett visst antal kunder per kvadratmeter, enligt principen ”en ut, en in” hade tydligt signalerat vikten av att hålla avstånd. Åtgärden hade heller inte haft större betydelse för kommersen.
Nu har i stället Folkhälsomyndigheten mer eller mindre pekat finger åt länder som ägnat sig åt att ”stänga ner hela samhället”. Men här finns inget antingen eller. För varje åtgärd måste man se till effekter i förhållande till uppoffringar.
Fler exempel: Man hade kunnat anlita kända personer som hamrat in budskapet, låtit dem flöda i sociala medier, med olika publik. Man hade kunnat trycka upp och dela ut tygvästar med texten ”Håll avstånd”. Och det finns mycket mer att ta till.
Man hade kunnat anlita kända personer som hamrat in budskapet, låtit dem flöda i sociala medier, med olika publik.
Nu känns ofta Anders Tegnells försök att ge svar på frågor om förtydligande av rekommendationerna halvhjärtade, eftersom det till sist alltid slutar med att det som alla behöver göra är att "visa gott omdöme". Vems goda omdöme? Det är inte detaljerade tolkningar av vad som är ”social distans” som behövs, det är en alarmklocka som måste ljuda.
Regeringens fel
Bristen på en kommunikationsstrategi är inte Folkhälsomyndighetens fel. Det är regeringens. Den valde tidigt att ställa sig i bakgrunden. Den valde att lämna över pandemibekämpningen på nationell nivå åt tre myndigheter, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och MSB, med oklar ansvarsfördelning. Folkhälsomyndigheten gavs något slags informellt ledarskap. Regeringen både övergav och gömde sig bakom dem.
Regeringen borde i stället tagit ledningen. För att klara borde den inrättat en ”task force ” med den breda kompetens som behövts för att kunna leda arbetet. Hämtat in kommunikationsexperter, beteendevetare, psykologer, statsvetare, ekonomer. Ett bollplank och ett idéforum. Norge gjorde tidigt något liknande. Regeringen borde också lagt fast en vettig arbetsfördelning mellan de tre myndigheterna.
Det är sent, men inte för sent.
Peder Carlqvist, journalist och dokumentärproducent