Läser DN i helgen och deras långa, välskrivna reportage om den vidriga islamitiska våg som sköljer över Angered och Göteborg. Det är fruktansvärd läsning.
Den förort i Angered som pekar ut som mörkrets hjärta är Lövgärdet.
Jag bodde där mellan 1972 och 1984. Från det jag föddes tills jag fyllde tolv. Det är min uppväxt, mitt allra första hem, min första trygghet.
Det var där jag bodde. Det var där jag växte upp, det var där jag lekte Burken med barnen från kryddgatorna, det var där jag spelade fotboll i Marieholm BOIK, det var där jag åkte livsfarliga miniskidor nerför de snöklädda backarna, det var där, på Tretjärnsskolan, jag lärde mig läsa och skriva, det var i en garderob i villakvarteren jag förälskade mig i Linda och fick pussa henne där i mörkret, det var där jag upplevde mitt livs första kärlekssorg när Jessica från 5A gjorde slut med mig genom att lägga en lapp i min bänk, det var härifrån vår tappra gula Golf rullade mot Italien varje sommar, det var här jag jublade när Italien vann VM i fotboll 1982, det var här min mormor bodde sin sista tid, det var Lövgärdet jag lämnade med familjen när jag precis hade fyllt tolv, och det var här jag arbetade för min mamma på äldreboendet några somrar i slutet av åttiotalet.
En fredad zon
Förorten på den tiden var en fredad zon, en fin mix av människor från alla delar av världen, från alla samhällsklasser. Åtminstone till en början och åtminstone på ytan. För när familjer (likt vår) av olika anledningar fick chansen att tjäna lite mer pengar så flyttade dom.
Inte för att förorten var ett katastrofalt, brinnande hål av kaos och elände, utan för att något annat hägrade, innerstaden, centrum, andra världar. Förortens drivkraft har alltid varit en längtan om bort och ut.
Det är 30 år sedan jag flyttade därifrån. Drygt. När jag läser om de laglösa zoner (för det är exakt vad det är) där familjer styr med järnhand, där familjeklaner tagit över det demokratiska samhällets funktioner, är det med stor sorg och ilska.
När organisationen ”Varken hora eller kuvad” hösten 2016 genomförde en undersökning på skolorna i Angered kom de fram till att var tionde elev sympatiserade med IS. Det är snart två år sedan. DN:s reportage berättar för oss att det blivit väldigt mycket värre sedan dess.
Obegriplig förvandling
Hur är det möjligt att en förort i vårt land kan bli så fullständigt akterseglad och förvandlas till en dörrmatta åt den islamistiska terrorn?
Låt oss gå till politikerna. Ni vet de där hycklarna som ni varit med om att rösta fram. Göteborg är en stad som styrts av ”starka män” sedan urminnes tider. Göran Johansson (S) är väl det mest kända namnet. Nu är stadens starka man en kvinna, Ann-Sofie Hermansson (S).
I dag måndag den 26 mars intervjuas hon av DN med anledning av reportaget om den islamistiska terrorn och den religiösa extremismen som frodas i stadens förorter.
Hon spelar ut det gamla socialdemokratiska trumfkortet, naiviteten.
”Vi har varit naiva om den religiösa extremismen” säg hon i dag.
Jag kräks på det där. Vi är hundratusentals som inte varit ett dugg naiva. Hur kan man skylla på att vara naiv när det stått klart för alla som kan läsa att den här utvecklingen pågått i flera år? Hur är det möjligt att en politiker kan ducka från ansvar genom att skylla på att man varit naiv? Och hur är det möjligt att någon enda människa köper det?
Ni har varit fega
Nej, Hermansson och älskade Göteborg. Ni har inte varit naiva. Men ni har varit förbannat fega. Ni har sett vad som hänt med dem som för flera år sedan försökte varna för detta, ni har själva varit med om att spela ut rasistkortet och islamofob-kortet. Ni har hållit i den yxan. Ni har jagat sanningssägare med yxa och förtal. Så kom inte och säg att ni varit naiva. Ni har varit fega. Det är den raka och enkla sanningen.
Och var är alla som annars står på barrikader och använder sin bakgrund i förorten som en medalj? Var är alla som älskar förorten nu?
Inte många andra offentliga kulturpersonligheter med vurm för förorten reagerar överhuvudtaget.
De är på andra ställen.
Men var?
På rätta sidan stan med rätt åsikter med pengarna på banken kanske?
Sveket från vänstern när det gäller förorterna är en stor skam...
De rasar mot alternativ media, mot Hanif Bali, mot Bert Karlsson, mot KD, mot fan och hans moster.
Men detta vågar de fortfarande inte ta i.
Det är fegt och beklämmande.
Marcus Birro
författare och skribent
uppväxt i Lövgärdet och Göteborg, numera bosatt i Stockholm