Det absoluta flertalet av de scenarier som FN-organet IPCC ställt upp för att klara 1,5-gradersmålet kräver utveckling av teknologi som kan åstadkomma negativa utsläpp. Med andra ord handlar det om teknik som möjliggör att koldioxid fångas in både vid utsläppskällan och direkt ur atmosfären och därefter lagras i fast eller flytande form. Om tekniken inte kommer på plats och byggs ut i stor skala finns det föga hopp att klara varken 1,5- eller tvågradersmålet.
Utsläppen ökar
Ny forskning pekar dessutom mot att vi i nuläget varje år rör oss längre bort från klimatmålet, och i en allt snabbare takt. Enligt International Energy Association beräknas koldioxidutsläppen under år 2018 ha ökat med 1,7 procent, till 33,1 miljarder ton. Andra organisationer har än högre estimat. Det är en markant ökande utsläppstakt – år 2017 var motsvarande siffra 1,6 procent. Litet talar för att denna utveckling kommer att brytas snart. Därutöver befinner vi oss sannolikt redan nu inne i ett självförstärkande utvecklingsförlopp, där bland annat smältande isar och tinande tundra driver på ytterligare uppvärmning.
Allt talar därmed för att vi kommer behöva städa upp både våra nuvarande och framtida utsläpp, och ändrade konsumtions-och produktionsmönster är sannolikt inte tillräckligt om vi vill lyckas stabilisera utvecklingen.
Nuvarande lösningar dyra
Men det finns hopp i tekniken. I vår senaste arbetsrapport (Ratio, 2019) visar vi att det finns tydliga utvecklingsmöjligheter även för den teknologi som än så länge ligger längst ifrån storskalig implementering, nämligen den som syftar till direktuppfångande av koldioxid ur luften (så kallade Direct Air Capture, DAC).
Med den hittills kända tekniken är denna typ av direktuppfångning mycket dyr, motsvarande cirka 5 600 kronor per infångat ton
Med den hittills kända tekniken är denna typ av direktuppfångning mycket dyr, motsvarande cirka 5 600 kronor per infångat ton. Men i vår rapport visar vi att om en framtida prisnedgång för denna teknologi skulle följa det mönster som varit gällande för andra miljöteknologier skulle vi enligt vårt huvudscenario runt år 2045 vara nere i kostnader per utsläppt ton koldioxid motsvarande dagens nivå på koldioxidskatt (det vill säga 1 000 kronor/ton). Detta är betydligt lägre än dagens kostnad.
För att ta ett närliggande exempel: Kostnaden för solceller och vindkraft har under en knapp tioårsperiod årligen minskat med 21 respektive tolv procent. Skulle kostnaden för direktuppfångning av koldioxid minska i liknande takt för denna slags koldioxiduppfångning blir teknologin relativt snabbt kostnadseffektiv.
Tekniken måste utvecklas
Problemet är att denna utveckling inte kommer av sig själv. Vår slutsats är att för att få till denna utveckling är tidig uppskalning av tekniken central. Detta för att kunna få till stånd ett påbörjande av de lärprocesser som alltid är nödvändiga för att kunna uppnå långsiktiga kostnadsminskningar. För att företag ska våga investera i tekniken kommer det därför att krävas långsiktigt fastställda ersättningar för insamlad och lagrad koldioxid, samtidigt som vi behöver både ökad forskning inom området och en politik som ser till att nödvändig infrastruktur för transport och lagring av gasen snabbt kommer på plats. Den brist som vi i dagsläget ser på denna typ av stöttande infrastruktur innebär att investeringar i teknologin uteblir.
Ju mer vi satsar – vilket med nödvändighet också innebär felsatsningar av olika slag – desto snabbare kommer vi att få ned kostnaden.
Det finns med andra ord ingen motsättning mellan att satsa på ny teknik och samtidigt försöka begränsa våra nuvarande utsläpp; båda dessa klimatåtgärder är nödvändiga
En politik för att få till negativa utsläpp har större chanser att lyckas ju mer vi begränsar våra nuvarande utsläpp. Det finns med andra ord ingen motsättning mellan att satsa på ny teknik och samtidigt försöka begränsa våra nuvarande utsläpp; båda dessa klimatåtgärder är nödvändiga. Man kan tycka vad man vill om att lägga så stora förhoppningar på en framtida teknologi för att lösa svåra problem, men faktum kvarstår att det inte spelar någon roll om vi alla lyckas få ner våra utsläpp till noll. De måste långt under noll och just nu fortsätter utsläppståget att rulla i fel riktning – och helt utan bromsar.
Jonas Grafström, doktor nationalekonomi, Ratio – Näringslivets forskningsinstitut
Martin Korpi, doktor ekonomisk historia, Ratio – Näringslivets forskningsinstitut