Vad som händer ett enskilt år är egentligen inte bevis för något. Även variationer från ett decennium till ett annat behöver inte betyda så mycket. I stället måste man titta på långsiktiga trender och då framträder ett tydligt mönster. Nio av de tio varmaste åren på global nivå sedan 1900-talets början har ägt rum på 2000-talet. Det första decenniet, 00-talet, var varmare än 90-talet, 90-talet var varmare än 80-talet, och så vidare. Den globala temperaturen har gått upp med cirka 0,8 grader över de senaste 100 åren.
Den långsiktiga trenden är tydlig. Jorden håller på att värmas upp och mänskliga aktiviteter, främst utsläpp av koldioxid, bär med största sannolikhet huvudansvaret för detta.
Hur varmt kommer det bli? Svaret beror huvudsakligen på två faktorer. Det handlar dels om hur känsligt klimatet är för höjda halter av koldioxid i atmosfären och dels om hur stora våra framtida utsläpp blir.
När det gäller klimatkänsligheten är osäkerheten fortfarande mycket stor. Om halten av koldioxid i atmosfären dubbleras beräknas temperaturen öka med någonstans mellan 1,5 och 4,5 grader.
Komplexa återkopplingar
Att osäkerheten är så stor beror på komplexa återkopplingar i klimatet. När det blir varmare ökar nämligen halten av vattenånga i atmosfären. Vattenånga är också en växthusgas och därför förstärks växthuseffekten ytterligare. Också molnen påverkas och denna effekt är källan till den största osäkerheten eftersom den är så svår att beräkna. Trots 30 års forskning och allt bättre datorer har man inte lyckats minska denna osäkerhet. (Om ni hör någon säga att vetenskapen är entydig när det gäller klimatfrågan ska ni alltså dra åt er öronen lite: vi vet säkert att koldioxidhalten går upp och att temperaturen har ökat, och människans roll i detta är också klarlagd, men när det gäller klimatkänsligheten samt effekter på samhälle och natur kvarstår betydande osäkerheter).
När det gäller framtida utsläpp råder också stora osäkerheter. Men trenderna ger skäl till oro ur ett klimatperspektiv. Sedan 1992, när FN:s klimatkonvention skrevs under har de globala utsläppen av koldioxid ökat med drygt 50 procent.
Huvuddelen av denna ökning har skett i länderna i syd, speciellt Kina som genomgått en alldeles otrolig utveckling. Detta är i grunden positivt eftersom det har inneburit att hundratals miljoner människor har lyfts ur fattigdom.
Om länder fortsätter att utvecklas finns det alltså en möjlighet (eller risk, vilket ord man nu föredrar) att utsläppen fram till år 2100 fortsätter växa rejält, och dubbleras eller kanske tredubblas jämfört med i dag. Här finns alltså ett utvecklingsdilemma som delvis förklarar de stora motsättningarna i klimatförhandlingarna mellan nord och syd.
Enorm förändring
Om utsläppen ökar på det här viset kan den globala temperaturuppgången fram till 2100 hamna på 3-5 grader över den förindustriella nivån. Det skulle innebära en enorm förändring. Havsnivån kommer stiga, översvämningar, torka på vissa ställen och intensivare nederbörd på andra. Effekterna på stormar är dock mycket osäkra och det är lite olyckligt att media ofta illustrerar klimatförändringar med bilder på stormar.
När man går från en istid till en värmeperiod stiger temperaturen med cirka fem grader. Denna förändring tar cirka 10 000 år och är alldeles gigantisk. Nu är vi på väg att göra samma sak på cirka 100 år. Det ger skäl till oro. Med tanke på att vi bara har en planet, vårt hem i ett kallt universum, är det märkligt at vi utsätter oss för sådana risker.
Finns en lösning
Det finns en lösning. Om vi tar klimatfrågan på allvar, och minskar utsläppen rejält på global nivå, med runt hälften till 2050 för att därefter börja fasa ut dem helt, ja då kan temperaturökningen begränsas till 1,5-2,5 grader, beroende på värdet på klimatkänsligheten. På så vis kan vi undvika de värsta riskerna med klimatförändringarna.
För att lyckas minska utsläppen så här mycket krävs omfattande satsningar på förnybar energi, främst sol och vind, och ökad energieffektivisering och en lång rad andra tekniker. Men det krävs också modiga politiker som vägleder och söker stöd för den politik som krävs och det behövs medborgare som stöder denna politik.
Det här kommer inte vara enkelt, men det går. Det går om vi vill. Valet borde vara enkelt.
Christian Azar
professor, Energi och Miljö, Chalmers
Daniel Johansson
docent i klimat-vetenskapliga analyser, Chalmers
