Politiskt beslut om planen för Karlavagnsplatsen närmar sig. Planen har debatterats och varit igenom ett samråd utan att ta några intryck av den omfattande kritiken.
Hela planprocessen har från början varit ett beställningsarbete. En expansiv byggmästare, Ola Serneke, vill bygga ett monument över sig själv. Det har hela vägen stöttats av politiker och stadsarkitekt, utifrån föreställningen att ”Nordens högsta hus” ska få Göteborg att framstå som en dynamisk stad. Från att stadsarkitekten satte sig i juryn för en arkitekttävling utan föregående planprogram till hur man nu avfärdar samrådskritiken är det här ett haveri för en seriös samhällsplanering.
Vem planerar staden?
I samrådsredogörelsen hävdas att ”planförslaget är resultat av en internationell arkitekttävling”. Men de inbjudna stjärnarkitekternas kompetens utnyttjades inte för att studera vad som vore bäst på platsen och för det större området omkring. Byggmästaren bestämde både höjd och planyta. Man frågar sig vem som planerar staden.
Vidare står det: ”Stadsbyggnadskontorets bedömning överensstämmer med tidigare bedömningar kring höga hus på Lindholmen”. Detta är inte sant. Det höga hus som tidigare testades var en solitär i den etablerade göteborgska höghusskala där Gothia Towers, Lilla Bommen, Gasklockan och Bockkranen ingick. Kontoret var då helt enigt om att huset skulle hålla sig i detta ”härad”. Det två till tre gånger högre Karlavagnstornet tar ingen som helst hänsyn till omgivningen. Den totalt avvikande skalan gör att tornet ”slår ut” bebyggelsen i närområdet, däribland de riksintressanta arbetarbostäderna på Lindholmen. Ramberget förlorar sin kraft i landskapet och sin attraktion som utsikt. Från hamninloppet och Älvsborgsbron kommer Karlatornet på ett groteskt sätt att växa upp rakt igenom det småskaliga Slottsberget.
Viktigare än resten av staden
Tornet kommer att sticka upp överallt runtom i staden, det är själva meningen med det. Vi förstår bara inte varför det här huset är viktigare än resten av staden. Den fromma förhoppningen att hänsyn till stadsbilden som allmänintresse ska tas redan i planeringen visar sig återigen köras över av kortsiktiga ekonomiska intressen.
Den extrema tätheten i planen är ett experiment utan motstycke i Sverige eller Europa. Tätheten innebär att grönytor saknas. En lekplats har placerats på det inre lilla torget. Den är som man säger väderskyddad med tak över sig, vilket döljer att solen inte ofta når ner. En lekplats för större barn har lagts intill hamnbanan där farligt gods transporteras. När Park- och naturnämnden dristar sig att påpeka att avsaknaden av skolgård ”är direkt olämpligt” väljer man att ta bort skolan hellre än att minska exploateringen.
Två förskolor förläggs en bit upp i husen, den ena i två hus med uteplats på tak på sjunde våningen med en bro mellan husen. I planen beskrivs detta som ”nytänk”, en cynisk ursäkt för krångliga miljöer och långa transportsträckor för barn och föräldrar. Som argument för förskolegårdar på taken anges att barnen skyddas för störningar och risker från trafiken (som alltså är prioriterad). Hur blåsten på taken ska hanteras mumlas det bara vagt om. Barn får helt enkelt inte plats i barnperspektivets Göteborg.
En ensidig miljö planeras
I plantexten sägs flera gånger att en ”blandstad” ska skapas med ett omväxlande och rikt offentligt liv med en blandning av människor, verksamheter och miljöer. Ändå ska befintliga byggnader rivas och existerande verksamheter köras iväg. Det är snarast en ensidig miljö med liten variation som planeras. Att detta är ”problematiskt” påpekas av SDN Lundby i samrådet. De mycket höga kostnaderna för den här typen av byggnader garanterar att det blir dyrt att bo här, både i hyresrätt och bostadsrätt. Några ansatser för att även människor med lägre inkomster ska kunna skaffa sig bostad här nämns inte.
Det finns många starka invändningar mot höga hus. De är ekologiskt ohållbara därför att de är resurskrävande att bygga och driva och skapar dåligt lokalklimat med blåst och skugga. De är socialt ohållbara därför att de blir dyra och därmed bara tillgängliga för en liten grupp som vill bo högt över alla andra. De är också socialt ohållbara om de som här vid Karlavagnsplatsen inte ger plats för barn. De är kulturellt ohållbara om de inte lämnar några spår av platsens historia och dessutom slår sönder stadsbilden i stora delar av staden. I samrådsredogörelsen påstås ändå att planen är ”ett led i arbetet med en hållbar stadsutveckling”. Det är att fullständigt urvattna begreppet.
Det enda argument som talar för höga hus är deras symbolvärde. Tron att Karlatornet ska sätta Göteborg på kartan är dock naiv. I besöksnäringen och fastighetsbranschen har det långt mer spektakulära konkurrenter. I planerarvärlden väcker det snarare åtlöje. Platsen Lindholmen är en av flera nya noder i Göteborg, men inte så mycket viktigare som tornets höjd markerar. Reklamens fras om att det är ”Göteborgs nya stadskärna” är häpnadsväckande om man, mot förmodan, tar den på allvar. Höga hus har traditionellt stått för offentlig makt, som i kyrktorn och rådhus. Här är det privata lyxbostäder som manifesteras. Är det en bild av Göteborg som stadens politiker vill förmedla?
Stå upp mot bakåtsträvare
Politiken måste våga ta ställning mot de bakåtsträvare som driver höga hus som en lösning för Göteborg. De var moderna i Chicago och New York för mer än ett sekel sedan och de präglar oljestinna feodalsamhällen i arabvärlden i dag. Vi vill att Göteborg säger ja till en socialt och ekologiskt hållbar stadsutveckling och nej till arkitekturens dinosaurier. Och vi förväntar oss en planering som inte bara expedierar exploatörernas intressen.
Jöran Bellman
tidigare planarkitekt
Claes Caldenby
professor emeritus i arkitekturens teori och historia
Sören Olsson
professor emeritus i socialt arbete