socionom och tvåbarnspappa
Efter att Kerstin Johannesson (ordförande i yrkesföreningen Psykologer för mödrahälsovård och barnhälsovård i Sveriges Psykologförbund) i vintras uttalade sig om föräldrars mobilvanor (Sveriges Radio, P4 Sjuhärad) trodde jag att vi skulle lämna denna låtsasdebatt bakom oss. Kerstin Johannesson varnade för att ett omfattande mobilanvändande hos föräldrar och därmed utebliven kontakt med barnen kan leda till brister i barnens utveckling. Hon avslutade med att hon själv inte skulle titta i sin telefon så länge barnen är vakna / närvarande.
Utifrån hennes resonemang var slutsatsen lika svårbegriplig som om någon skulle förespråka avhållsamhet vad gäller alkohol för alla eftersom vissa pucklar på andra människor när de är onyktra, och samtidigt bortse från det faktum att en hel del människor (samma?) även begår brott i nyktert tillstånd. Lägg därtill att en väldig massa människor dricker alkohol utan att det leder till våldsamheter.
Kerstins Johannessons ställningstagande är problematiskt då hon med sin akademiska bakgrund och yrkestitel betraktas som en auktoritet på området, och att i synnerhet småbarnsföräldrar behöver uppmuntran i att lita till sin egen föräldraförmåga snarare än att inkassera missriktade pekpinnar.
Hyllas i diverse medier
Som om detta inte vore nog. På Aftonbladet Debatt ondgör sig Johannes Maxweller över föräldrars mobilanvändande i sällskap med sina barn. När artikeln hyllas i diverse medier inser jag att vi inte kommit just någonstans i denna debatt.
Johannes Maxweller skriver om hur sjukt det är att vuxna tar kort på barnen eller mejlar i deras närvaro.
Jag kanske är trög, men min oundvikliga och tyvärr obesvarade fråga är: på vilket sätt är detta sjukt? Författaren hånar sedan vuxna som jagar pokémons eller spelar Candy Crush, vilket får mig att undra om han tycker att barnen har ensamrätt på att leka.
Jag delar dock uppfattningen att vissa föräldrars mobilanvändande kan gå ut över barnen, men inte att det per automatik är skadligt att som förälder använda mobilen i barnens närvaro. Problemet för barnen är väl en alltför bristfällig kontakt med föräldern, snarare än mobilanvändandet i sig? Eller är det mer skadligt för ett barn att se mamma läsa tidningen i telefonen än i pappersformat?
Dra inte alla över en kam
Mobilen är uppenbarligen här för att stanna och på något sätt behöver vi lära oss att hantera den. Och jag har svårt att se hur det kan vara till hjälp i den processen att dra alla föräldrars mobilanvändande över en kam.
Om vi i diskussionen i stället inkluderar det faktum att väldigt många föräldrar (samma?) har en tendens att försumma sina barn på grund av andra orsaker än mobilen är jag övertygad om att samtalet skulle bli mer konstruktivt. Lyckas vi också komma ihåg att det finns en hel del föräldrar som använder sin telefon i sällskap av barnen och ändå lyckas se sina barn fullt tillräckligt skulle vi kanske komma någon vart på riktigt. Men då får vi å andra sidan, apropå behovet av att bli sedd, sannolikt inte synas i någon debatt i media.
Jens Lovind
socionom och tvåbarnspappa