Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kan vi lita på den psykiatriska forskningen?

Epidemin av psykiatriska diagnoser, bland annat ADHD, reser frågan om vi kan lita på den psykiatriska forskningen. Och skulle Europadomstolen finna att Sverige bryter mot Europakonventionen när staten dömer forskare, som olagligt förstör forskningsmaterial, skulle konsekvensen bli att forskning inte kan granskas, skriver barnläkare Leif Elinder.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I radioprogrammet Godmorgon Sverige diskuterades under den senaste sändningen (2011 11-13) orsakerna till den våldsamma ökningen av psykiska diagnoser. Under de senaste fyra åren har till exempel antalet svenskar som diagnostiserats av ADHD tredubblats – något som Boulevardteatern i Stockholm nu skämtar om i föreställningen Alla har ADHD. Professorn i Idé och lärdomshistoria, Karin Johannisson, som intervjuades beskrev ökningen av psykiska diagnoser hos barn som alarmerande.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vilka tjänar och vilka är förlorarna? Föräldrar känner sig lättade, skolor får mer resurser, läkemedelsindustrin tjänar stora pengar. Barnen är förlorarna. De blir självuppfyllande profetior – de uppfyller omgivningens (lägre) förväntningar och identifierar sig med diagnosen. Den biologiska förklaringsmodellen slår ut andra förklaringar liksom incitament till meningsfulla kulturella, sociala och pedagogiska åtgärdsprogram. Epidemin av psykiatriska diagnoser devalverar samtidigt diagnosens betydelse för den som är sjuk på riktigt.

Vi har skapat samhälle där det snart är onormalt att vara normal. Diagnostiserade och medicinerade människor förlorar kontrollen över sin identitet och sina liv. Med den biologiska förklaringsmodellen har den trojanska hästen släppts in genom bakdörren. Freuds teorier var åtminstone begripliga för vanligt folk. På 1960-talet var det den gamla hederliga penisavunden som gällde. Mot dylika påfund kunde vem som hest framföra invändningar.



I dag handlar det om påstådda kemiska obalanser i hjärnan. Ovetenskapliga tolkningar marknadsförs i symbios med läkemedelsindustrin. Vanligt folk, som inte är uppdaterade på den senaste forskningen om hjärnans signalsubstanser, tas inte på allvar.

Kan vi lita på denna forskning? Forskarvärlden har under senare år skakats av flera fall av flagrant forskningsfusk. I senaste program från Vetenskapsradion veckomagasin (2011-11-11) rapporteras från Nederländerna om en nu aktuell forskningsskandal. En högt rankad professor och forskare inom socialpsykologi visade sig under tio år ha fabricerat (hittat på) de data som legat till grund för ett trettiotal forskningsartiklar.

Forskning måste kunna granskas

För att förebygga sådana brott, måste forskning kunna granskas. När det gäller psykiatrisk forskning aktualiserades frågan för cirka fem år sedan då forskare i neuropsykiatri tillhörande Gillberggruppen, Göteborgs universitet till varje pris sökte mörklägga sin forskning.

Utifrån sin forskning larmade forskarna i media (DN-debatt, 1997-03-20 m.fl.) att över 100 000 svenska barn var drabbade av neuropsykiatriska avvikelser och att dessa barn var i behov av att bli upptäckta för att få psykiatriska diagnoser och bli föremål för medicinska åtgärdsprogram. Resultatet har blivit att tiotusentals barn – barn som tidigare uppfattats som friska – nu diagnostiseras och behandlas med amfetaminliknande preparat. Det är därför viktigt att den forskning, som bidragit till denna utveckling, kan granskas.

För andra gången begär nu ledaren för den aktuella forskargruppen att Europadomstolen skall ompröva beslut i svenska domstolar. Flera i forskargruppen dömdes nämligen för tjänstefel, när de olagligt förstörde sitt viktiga forskningsmaterial – det forskningsmaterial domstolar beslutat skulle kunna granskas av utomstående. Forskarna försvarade sin olagliga handling med hänvisning till patientsekretess.

Fick varken diagnos eller behandling

Forskningen i detta ärende handlade om 42 göteborgsbarn, som ovetande om sina diagnoser följdes under 15 år. Syftet var att ta reda på vad som hände med barnen om man inte ingrep. En märklig omständighet är att nästan alla barn fram till 22 år gång på gång infann sig till omfattande undersökningar utan att de erhöll vare sig diagnos eller behandling. Studien utmynnade i över 20 vetenskapliga publikationer och fyra doktorsavhandlingar.

Frågan om patienter? Studien handlade inte om patienter utan obehandlade försökspersoner, vilka (fortfarande?) inte erbjudits rekommenderad behandling. 

Frågan om sekretess? Forskning måste planeras så att den kan granskas. Påståendet att en anonymisering skulle vara omöjlig håller inte. Forskare kan inte utlova absolut sekretess. Om detta är de skyldiga att upplysa sina försökspersoner

Kammarrättens domar innebar att forskningsmaterialet kunde granskas av två utomstående – en barnläkare och en sociologiforskare – vilka under strikt sekretess/straffansvar kunde få tillgång till materialet. Domstolarnas beslut innebar således inte att materialet kunde granskas av vem som helst, vilket den ledande forskaren påstod i den medicinska tidskriften Dagens Medicin (fotnot 3).

I studien lät forskarna minst 11 personer ta del av forskningsmaterialet inklusive fyra av sina barn, vilka i en vetenskaplig artikel avtackades för sin medverkan i sammanställningen av materialet (fotnot 1) Om forskarnas barn bedömdes behöriga varför då inte en barnläkare (undertecknad) med trettio års prickfri tjänstgöring.

Frågan om forskarnas begäran om en oberoende granskning? Efter Göteborgs kammarrätts domar om öppenhet i forskning begärde forskarna – med stöd från rektor – en utomstående granskning av Vetenskapsrådets experter. Rådet accepterade uppdraget och presenterade namn på tre oberoende experter. Då tog forskarna – under utövande av exceptionella påtryckningar mot rektor – tillbaka sitt erbjudande (fotnot 1). Som skäl angav forskarna att materialet på 100 000 sidor inspekterats av Etiska rådets ordförande – Ove Lundgren – under fyra timmar och att han därmed friat dem. Påstående visade sig vara falskt (fotnot 1).

Arrangemanget hade iscensatts av farmakologiprofessorn Elias Eriksson – en närstående kollega som åtagit sig att företräda gruppen inför myndigheter, medialt och för finansiellt stöd. Ove Lundgren skriver (2005-02-21) till rektor att han "aldrig i sitt professionella liv känt sig så utnyttjad som han gjort i den här affären".

Undkomma utomstående granskning

Ärendet handlar således inte om patientsekretess utan om forskare som till varje pris söker undkomma en utomstående granskning. Det handlar om en etiskt tvivelaktig långtidsstudie på barn, vilka varken erbjudits diagnos eller behandling. Det handlar om en forskning som inte är trovärdig.

Skulle Europadomstolen finna att Sverige bryter mot Europakonventionen när staten dömer forskare, som olagligt förstör forskningsmaterial, skulle konsekvensen bli att forskning inte kan granskas. Allt forskaren behöver göra – om felaktigheter misstänks – är att förstöra sitt material.

Leif Elinder

barnläkare

Fotnoter:

(1) The authors thank ...A Gillberg, N Gillberg, M Rasmussen, T Rasmussen for help with data collection and compilation [m fl] J Am. Acad. Child. Adolc. Psychiatry, 2000, 39 (11).

(2) Kopior från Vetenskapsrådet, Polisförhör, Etiska rådet. www.informath.org/apprise/a6400/b7.htm (Klicka på blå textavsnitt nederst på sidan).

(3) Som att slänga ut aidsjournaler på gatan (C Gillberg, Dagens medicin, 2003-05-06).